Aftonbladet – 20 september 1841, sida 1

fruntimren dragit sig tillbaka, men ifrån ansränsande rum hördes kavaljererne rusta och deras hög!judda röster blanda sig med bägarnes klang och tärningarnes slammer. . Likasom ledsen vid detta bullersamma lif, inträdde åter : salen gref Johan af Ostfrisland. Det. späda junet på läppen förrådde, att han icke hunnit! långt öfver tjugonde året, och glansen i hans ögon vittnade om ett lifligt sinne. Han var. såsom skalden säger, en ungersven till lekai böjd, och hvarföre skulle han icke vara det lå hans vackra utseende och behagfulla väsendet gjorde honom till qvinnornas gunstling. Ni tycktes likväl det glada lynnet hafva vikit ifrår honom, och han::ställde sig i en fönstersmyg försänkt i vemodiga tankar. Ån betraktade har den klara himmelen, med dess tindrande stjer: nor, än sänkte han sin blick till strömmen som svälld af höstregnet forsande bröt sig emot slottsgrunden. På hans hjerta tycktes hvila er tyngd, som ej kunde upplösas af stjernornas ljus eller bortrulla med den snabba vågen, och er suck stal sig slutligen öfver hans läppar. I detsamma hördes bakom honom ett bjertligt löje och synbart förtörnad vände han sig om, men så väl denna nyväckta harm som hans förra dysterhet försvunno i ögonblicket; ty det var den nittonåriga Cecilia, den vackraste af Konung Gnstafs döttrar, som öfverraskat honom. Ni suckar, min grefve,, sade hon med skalkaktigt deltagande. Ni har ledsamt i Sverige Tycker ni ej om den sköna himlen ni nyss betraktade?p Den fördunklas af den, som jag nu betrak tar,, svarade grefven, och det spelande lifvet