DEN FÖRSTA SILLEN. ) NOVELL AF ELIE BERTHET. vILL Vid denna dekorations-förändring släppte fadren sin pipa, som gick sönder i tusen. stycken; modren sänkte sig ännu djupare i ländstelen, mumlade det ömkligaste: Jesus myn God, som någonsin gått öfver hennes läppar, och de båda Fransmännen stodo der med gapande munnar och liksom slagna af åskan. i Min far och ni, min mor, sade flickan med ögonen blygsamt nedslagna, men med en ganska bestämd ton i rösten, söken åt mig ingen annan man än Leopold Wilkins, ty jag har längesedan svurit, att ej tillhöra någon annan än honom. :Yi äro hemligt förlofvade och ha delat i tu en guldring, såsom en borgen för vår framtida förening. Jag hår förvarat min hälft,, sade Wilkins med sitt vanliga lugn. Och jag min svarade Gudula; man kan icke mer skilja oss åtl Arehibald var imedlertid ett rof för detta slags kalla och djupa vrede, som stundom betager gamla och gallsjuka personer. Han var dödsblek, hans läppar darrade konvulsiviskt och han ropade åt Wilkins med halfqväfd röst: Gå din väg! Gå din väglh Wilkins gjorde icke ett steg för att aflägsna sig, men Gudula nalkades honom, hvilade sakta sin hand på ynglingens starka arm och sade till sin far: 7) Se Aftonbl. Neris 209, 210, 241, 212, 243, 214 och 245.