MUSIK. La Gitane, La Jota, Ta Tirana. Spanska nationaldanser, utförda af Mad. Taglioni, arrangerade för pianoforte: Hvad Skandinaviens dalar ega i sina folkvisor Venedig i sina barkäroller, de sehweitziska fjällarna i sina Ranz de vaches, eger Spanien i sina dans melodier, hvilka på sista tiderna börjat spela en icke liten roll i verlden, till en början af våra moderna Terpsichorer införda vid de stora teatrarnas balletter, samt derefter omskapade för alla möjliga ändamål, för baler, för konserter cå la Musard, för regementssmuik och för positiver. Det är någonting ytterst originelt i dessa dansanta spanska nationalmelodier, det är en bestämd lokalfärg, som deri uttalar sig få det mest pittoreska sätt, det är Spaniorens hela ksrakter och lefnadsfilosofi, sattinoter. Hvilken eld, hvilken passion, hvilken glödande vällust, hvil ken spittande glädje i dessa toner, men tillika hvilken stolthet hvilken spotskhet, att jag så må säga! Det är något af den kastilianska förnämheten, blandad med den moriska blodens värma och entusiasm. Det kommer nästan dagligen en trasig pojke med ett rätt dåligt positiv -och spelar cachuchan utanför mitt fönster, — ni vet, att, alltifrån Mamsell Fjeldstedts apparition härstsädes för några år sedan, vi hafva blifvit ordentligen öfversvämmade af cachuchor! — Nå väl, denna cachucha på det gamla positivet är hjertans ofullständig och dertill icke så obetydligt skrällig. Men är det min lifliga fantasi, eller är det icke sparare en förtrollande makt i denna bundra och hundra gånger hörda melodi, som redan vid första tonerna förflyttar mig till en alldeles ny verld? Tralleralleralleralletrall-allerall alla! Och jag kastar författerepennan ifrån mig, jag glömmer både Bazaren, som skall vara färdig precist klockan tolf nästa Söndag, och den så kallade stora Strauss-valsen inför stadens Kämnersrätt, jag ge! både Hr Backman vid scenen, Hr Höökenberg med