Aftonbladet – 17 september 1841, sida 1

matroser och fiskare i den rika skeppsredarens tjenst voro nemligen samlade i trädgården, der man gjort alla anstalter till en tarflig fest. Medelst tunror och bräder hade man bildat långa bord, hvarvid alla gästerne kunde få plats. Imedlertid syntes de icke tänka på den glädje, som den väntade måltiden borde förutsätta. Delade i små grupper, rökte de och vexlade några afbrutna ord, yttrade med låg röst, och man skulle kunnat säga, att ett och samma ämne sysselsatte dem aHa. Då de hörde de sjömäns rop, som gingo upp till stadshuset, uppsteg blott en enda bland dem och skyndade ut. Det var Simson, slagskämpen. I detta ögonblick kom Cavignon i trädgården och kastade en föraktlig blick på alla dessa grofva karlar, som icke en gång hedrade honom med en blek tillbaka. Markisen bar likväl en bländande hofdrägt, som väl var i stånd att fästa alla dessa enkelt klädda menniskors uppmärksamhet; hans kammartjenare tycktes ha öfverträffat sig sjelf; markisens rock och väst voro öfverhöljda med band och han spridde en ånga af mysk och ambra, som en luktvattenhandlares bod. Han gick med stolt hållning, hufvudet högburet, ena handen lekande med värjfästet och med den andra majestätiskt svängande sin galo erade hatt, då han blef varse Rolly, som nalkades honom småskrattande. Aildeles i motsats till Cavignon, var riddaren klädd ännu enklare än dagen förut, endast med den skilnad, att hans ludna mössa nu var utbytt mot en hatt med breda bord, efter verkligt Holländskt mönster, och det gör oss ondt att nödgas tillägga, att, i stället för vällukter, hade Rolly drifvit den historiska troheten ända derhän, att han endast luktade sill. Nå, se så, nu äro vi båda två stridsfärdige, sade han förtroligt till sin fordne kamrat; du vill förblända, mon cher, men jag kan försäkra, alt sådant inte lyckas dig.