Aftonbladet – 16 september 1841, sida 3

dopet (om ej för paryren och fadderkyssen); och hvad har vigseln hos de flesta för betydelse, i jem förelse med dansen och kalaset? Hvarje prest, ja hvarje embetsman besvär symboliska böckerna — af de förra känna få, af de sednare snart sagdt ingen deras innehåll! Kan ett uslare förhållande, er mera till barbari gränsande liknöjdhet tänkas? Då -sålunda så väl kyrkans utmärktaste läror som dess yttre stadganden blifvit ett tomt ord ; så torde allt tiden vara inne att genom tidsenliga förändrin gar af de förra ej mindre än af de sednare bringa kyrkan i någon aktning samt dess medlemmar enskildt ur det hycklande och:sanningslösa läge, hvari de befinna sig. Vi tage; såsom synes, härvid för afgjordt, att ingen finnes förstockad eller enfaldig nog att tro, det de genom skärpta lagstadgandet eller ett strängare beifrande kunna återvinna ! någotaf sit! förlorade anseende. Ty bokstafven är svag att strida mot andan, och svaghetens försök att göra sig gällande, göra den endast ännu märkbarare. Vi bafva icke blott, för att undgå en lyssnande angifvares öga och öra ofvan talat om tidsenliga förändringar eller förbättringar i kyrkans stadganden, utan det är äfven vår fulla öfvertygelse att, i det kristna samhällets närvarande skick den garanti för staten ännu är nödig, att hvarje dess medlem måtte tillhöra en bestämd kyrka. Och en kyrka förutsätter så väl en läronorm, som en bestämd kyrkoordning. Men så väl den förra, som den sednare, bör vara så visligen affattad, att kyrkans medlemmar med anda och själ kunna: bekänna. sig till densamma. I de länder (England och Amerika förnämligast), der detta är förhållandet, hafva såsom bekant en mängd kyrkor blifvit nödvändiga. Det synes derföre som vöre en statskyrka en inrättning, hvilken icke mera kan stå tillsamman med vår tids anspråk på samvetsfrihet, om .ej densa kyrka skall blifva en institution utan all betydelse, d. ä. utan lif i dess medlemmars lära och lefverne. Hvilka reformer för den Lutherska kyrkan kunde anses nödvändiga, hör icke hit att bestämma, äfvensom saken är af alltför stor vigt, för att blott flyktigt beröras ien dagbladsartikel. Vi erinre endast om kända facta, då vi tillägga, att t. ex. tusendetals kristna tvingas att lefva och uppehålla sig i länder, der för dem ingen kyrka finnes; att i Preussen den Lutherska och Reformerta kyrkan äro förenade; att i Frankrike vigseln är bemställd åt parternas behag och ett blott borgerligt giftermål giltigt den förutan; att i Wiärtemberg icke ens en Luthersk prest besvär symboliska böckerna, utan endast lofvar att tolka Guds ord såsom han det inför Gud och sitt samvete försvara kan, 0. s. Vv. — allt omständigheter, som visa, att kristna religionen icke är bunden af den ena eller andra tillfälliga formen. Författaren hemtar från dessa facta och räsonnemanger den slutsats, att i ett kristligt samhälle ingen borde förföljas för sin tro, och ngen förmenas att begagna yttranderätten, för Itt framställa och försvara den.