Aftonbladet – 16 september 1841, sida 3

tionens hufvudsats, att menniskan i sitt förbållande till Gudomen af intet annat bunden är än af sin egen öfvertygelse.. Förf. påpekar nr den stora skiljaktighet, som råder och måste råds i föreställningen om andliga ting, t. ex. i begreppe! Gud, såsom ande, från hvilket den ene icke kan skilja den materialistiska föreställningen af köt! och :blod, men: hvilket -denandre förfinar till et! slags spöke, som efter behag gör sig synligt elle: osynligt, går eller flyger o. s. v.; från dessa föreställningar till begreppet Gud såsom andepv är. säger förf. ett stort steg, men de skiljaktiga föreställningarne existera likväl utan afseende på dogmernas föreskrifter, och det visar sig; om man rådfrågar verkligheten och icke enfaldigt menar, att den enhet i öfvertygelse kyrkan fordrar, också i sjelfva verket finnes, att denna öfvertygelse består i eändligt nyanserade bilder, föreställningar och begrepp, hvilka endast för en kort tid och bos ett inskränkt antal individer kunna bringas till öfverensstämmelse.n Är:det, fortfar Förf., onu emot denna splittring i åsigter och föreställningssätt, som kyrkan vill strida, för att förena dem kring den formel, hon genom sina ledares och tjenares mun uttalar, så är hennes bemödande uppenbarligen lika så oförnuftigt, som det säkert saknar och saknat all framgång. Historien visar också derföre, att den kristna kyrkan mer och mer förallmänligat de dogmer, som skolat utgöra uttrycket för öfvertygelsens enhet inom densamma, för att sålunda lemna denna ett desto friare spelrum inom de gränser, dessa allmänna bestämningar utstaka. Den stora frågan inom den protestantiska kyrkan är nu den, om dessa antagna dogmer, dess symboliska böcker, verkligen lemna öfvertyge!sen den frihet, som tidens framskridna bildning kräfver, eller med andra ord: om ej den tid redan är förgången, hvars sammanstämmande öfvertygelse dessa dogmer skulle uttrycka: Frågan besvaras lättast af denna kyrkas historia, som lärer att ifrån första stunden af nämnda symboliska böckers antagande en ny protestantism uppstod inom sjelfva protestantismen, i form dels af vetenskapligt system, dels af sekterism, hvilket förhå!!ande sedan inom samma kyrka utan afbrott fortfarit att vara det normala. Frågom utan fördom det närvarande förhållandet inom Lutherska kyrkan i Sverge. Har det ej blifvit en allmän åsigt hos de bildade sjelfve att anse den bildade stå utom den rättroende församlingen eller, som det heter, för ingen sann kristen? Menar väl! nånsin en ortodox pastor med sanna kristna, församlingens patronus, eller lärsmannen, eller boställsinnehbafvarena. Ja, en bildad prest skäms nästan att direkt till dem yttra något anspråk derpå, att de måtte vara sanna kristna, i den mening detta ord äger, enligt Lutherska församlingens symbola? Mellan en sådan prest och hans bildade åhörare råder det tysta aftal, att ett sedligt och kristligt uppförande för dem ömsesidigt är kristendom nog. Ja, när oroar väl en pastor en sådan åhörare, äfven om han i det yttre helt och hållet skiljt sig från församlingen, hvarken besöker kyrkan eller anammar sakramentet? Huru många prester vill väl i sin tur pietisten, för så vidt denne erkänner de symboliska böckerna, erkänna för sanna kristna? Och äfven bland den mindre : bildade allmogen — huru stor del af den har ej sina egna tankar om brödet och vinet i Nattvarden, om de. djeflar och det helvete, med hvilka presten skrämmer honom, 0. s. v.? Ja, hvar och en, som med allmogen varit i närmare beröring, skall erkänna, att icke få, äfven i andra vigtigare punkter våga hysa en egen mening. Hvarföre vill man nu förneka detta förhållande och blunda derför? Kan den osanning, den förställning, hvartill det yttre tvånget i dessa hänseenden förer, bringa god frukt? Eller är det kristlig kärlek, att vara liknöjd för den ena delens förderf, emedan man menar sig med tron på några formler rädda den andra? Och om man nödgas erkänna, att kristendomen finnes äfven utom Lutherska kyrkan, hvilken råhet då att inom densamma stämpla en olika öfvertygelse som icke kristendom? Att ofvan uppräknade missförhållanden, hvilkas antal kunde med en mängd likartade förökas, hafva sin grund i de kyrkliga institutionernas -omotsvarighet mot tidens bildningsgrad, är icke svårt att finna. Att de härtills ansetts, såsom skulle de icke funnits, i det at: kyrkan icke beifrat de afvilkelser från dess läror de innefatta, hear väl varit en nödig klokhet, en koncession åt sunda förnuftet. Men att kyrkans hufvudmän icke tänkt uppå att bringa dess institutioner i öfverensstämmelse med det faktiska förhållandet, den herrskande andan inom densamma, detta har å andra sidan föranledt en likvilltighet mot kyrkan och dess läror; som i många afseenden sträckt sig till kristna religiohen öfverhufvud; äfvensom derigenom å andra sidan ett sanningslöst väsende uppstått hos kyrkans medlemmar, ett yttre ceremoniväsende, som med deras öfvertygelse intet haft att skaffa. Kyrkogång, dop, nattvard, vigsel, allt har för den störte delen af individer blifvit en yttre sedvänja, en sak, som man gör med, emedan det nu en gång så skall vara och borgerliga förhållanden deraf äro afbängiga, men hvari -mandels mot öfvertygelse, dels tanklöst deltager. Lagen stadgar straff för försummad kyrkogång, för afhållande ifrån nattvardens begående — äro icke dessa stadganden en död bokstaf? Presten åligger att varna, att exkommunicera de derutinnan försumliga — det sednare sker aldrig, det förra kan endast komma i fråga, om den försumlige icke är ståndsperson! Hvilken fadder gör minsta affär af