Aftonbladet – 16 september 1841, sida 2

a rn nn gjorde jag åtskilliga helsosamma betraktelser öfver min närvarande belägenhet. Af vissa giltiga skäl fann jag, att jag inte mer kunde räkna på mina inkomster från Frankrike; det är ledsamt att nödgas medge något sådant, men nu är : det imedlertid så. ÅA andra sidan var enda medlet att behaga den gamle Archibald och aflocka honom ett samitycke, som Gudula visst iecke skall sätta sig emot; detta enda medel var att skaffa -mig en industrigren, att uppfinna något medel att göra en hastig lycka, och slumpen har tjent mig på ett beundransvärdt sätt. Det befanns nemligen — ehuru otroligt. det må synas — att jag, jag sjelf; en rou från hofvet i Versailles, jag Riddare Rolly, hvars förfäder ägde de tre skönaste slott vid Garonnes stränder, jag, den muntraste af alla musketärer, jag, som en gång haft den äran att få räcka handen åt en prinsessa af blodet vid en jagt i SaintGermain, det befanns, säger Jag, att jag hade en utomordentlig talang, en inre kallelse som jag inte visste af, en heundransvärd fallenhet --,Hvilken då? Jo, den: att packa in sill., Knappt hade riddaren i ett enda andetag uttalat detta vigtiga ord, hvarvid han petraktade sin vän med en låtsad likgiltighet, förrän denne upphäfde ett ofantligt gapskratt. Rolly afbidade med ett, hos honom ovanligt tålamod, att detta anfall af glädtighet skulle gå öfver. Förträffligt! förträffligt ! ropade markisen och svängde sig om på klacken. Den tokrolige riddaren! ,Jag tycker just jag ser honom lutad öfver extunna, ingnidande den feta fisken i en