Aftonbladet – 15 september 1841, sida 2

An SSR hvad parti han borde taga; derefter deciderade han sig med ens: å Hvad kan jag väl ändå ha att frukta?) sade han slutligen för sig sjelf. Om man angriper mig, så har jag min värja! Om man skriker, så är jag adelsman och rik, och som jag infinner mig för att fria till .... tunner guld tillade han ur djupet af sin tanka, så bör jag inte vika utan stridl! Då han sålunda tagit sitt parti, inträdde han i det lilla rum, der Archibalds-familj plägade vistas. Allt var der lugnt och tyst som vanligt. Gudula satt på sin plats och knypplade spetsar och fru Brigitta sof så tryggt som någonsin, hvilket troligen får tillskrifvas en bibel, hvari hon låtsat läsa och som fallit ned för hepnes fötter. När markisen inträdde, vaknade den goda frun likväl till hälften, nös, sträckte ut ena armen och frampustade med afbruten röst sin vanliga fras: Jesus, myn God! t Det är jag, det är jag, min goda fru Archibald, sade markisen i det han nalkades med en beställsam uppsyn; gör er inte besvär! Är det inte sannt, fortfor han i det han lade handen på ryggstödet till en stor, ny ländstol, hvari den gamla frun hvilade, är det inte sannt, att ingenting är så beqvämt att slumra i som denna bergere på franska modet, som jag tagit mig den friheten att skicka er?) Ya , svarade den gamla frun. För att visa huru mycket hon skattade den ifrågavarande stolen, sköt hon den baklänges och återtog sin sömn just der den stannade. Imedjertid hade Gudula, utan att någonling yttra,