Aftonbladet – 15 september 1841, sida 2

aHvilken fisk har du kastat i hafvet? frågade han med darrande röst. Jo, farion.n Nej, farion är härl! Då var det två, sade matrosen oförskämdt. cMörkret har väl bedragit oss. Jag är säker på, att jag kastat en fario i hafvet, som brukligt är. Ett ögonblick rådde djup tystnad ombord på fartyget. Wilkins syntes förvillad och vågade icke lyfta upp ögonen till sin patron. Denne, å sin sida, stod der med bleka läppar, hvilket hos bonom var det största prof på vrede. Ni har velat bedra mign, sade han, med en röst, som något darrade; ani har velat bedra hela flottan och hoppades kanske lite sednare fånga den fisk, ni först gick miste om; det är skam, Wilkins, en verklig skam, och ni skall bli bestraffad aerför. Dessa stränga ord bragte i gäsning all den varma blod, som fanns i Leopolds ådror. aFråga hela besättningen ! ropade han förtviflad; ani skall då få höra, att här var nyss på stund en verklig sill, men hvilken det här nötet, Simson, af misstag lärer kastat i hafvet. Bland matroserne hade imedlertid ganska få med uppmärksamhet granskat den ifrågavarande fisken; andra tillstodo, att de: kunnat bedra sig i mörkret och att de ingenting kunde intyga. Riddaren och Simson försäkrade deremot, att det verkligen var en farto, som de kastat i hafvet och icke någon annan fisk. Vid detta bestämda påstående skakade den gamle köpmannen på hufvudet och vände ryggen åt Wilkins: