Aftonbladet – 14 september 1841, sida 2

——rirn— gång tvenne nät i vattnet; men Wilkins hade en obestridlig fördel framför den gamle Duldof; han var nemligen nRågra kabellängder närmare sillen och älla gynnsamma förebud voro på hans sida. Så snart Wilkins kastat sitt mät, gick fartyget öfver stag, och i stället att :fortsätta sin strid mot vågorna, lät han det drifva med vinden, hvilket gjorde böljornas slag mycket mindre farliga och tröttande. Äfven riddaren, som förskräckelsen hittills beröfvat nästan alla sina själsförmögenheter, började nu hemta sig och gifva akt på alla egenheterna af denna sällsamma strid mellan de båda fiskarena, så mycket mer, som han sjelf var något intresserad deri. Den hvita linien hade ännu icke vidrört buysen, och knappt hade nätet en minut flutit bakom fartyget, endast qvarhållet af ett slakt tåg, då Wilkins lutade sig ned öfver bastingeringen, höll handen för ögonen, för att icke bländas af eldskenet från stäfven, och gaf noga akt på sin medtäflares manövrer. Duldof hade nemligen följt helt och hållet samma taktik, och lagade sig redan i ordning att draga upp sitt nät; hans arm hade likväl icke mer hela ungdomens styrka; och han var nödsakad att anlita vindspelet, hvilket nödvändigt medförde något dröjsmål. Vid denna anblick insåg Leopold att endast hans snabbhet och skicklighet kunde gifva honom öfverlägsenheten framför sin rival. Det var sannolikt, att de båda näten redan innehöllo sill, men segern skulle tillhöra den, SOM först lade den lyckliga fångsten på sitt däck. Utan att begagna vindspelet eller kalla någon af besättningen till hjelp, fattade han derföre med sin kraftiga hand tåget och drog hastigt till sig nätet, hissade upp detsamma och nedlade det, jemte dess dyrbara innehåll, på däcket, under matrosernas fröjderop långt innan Duldof kunnat fatta tag i ens den första maskan af sitt nät. es (Forts. följer. EE