Aftonbladet – 14 september 1841, sida 2

Wilkins, som stått orörlig hela tiden, upphäfde nu oförmodadt ett glädjerop och pekade, utan att likväl yttra ett ord på en lång, hvit och glänsande linie, som på något afstånd närmade sig i en bredd, som upptog hela horisonten. Sillen! Sillen ! ropade sjömännen, då de sågo hafvet låga framför sig. Sillen upprepade i sin ordning Simson och vände sig till riddaren. Jag förstod nog, ått Wilkins skulle hitta på den i natt. Se så, herr riddare; vi skola nu snart kunna döma omer skicklighet att med lätthet borttaga gälen ur en fisk, innan den nedpackas. Laga er 1 ordning., Tmedlertid hade Wilkins med ett språng ilat till buysetis akter, hvarest nätet var fästadt, och upplyfte det med en nästan öfvermensklig styrka, äfvensom den massa af kork och små flöten, som voro fästade dervid, för att kasta det ihafvet. På en gång hejdade han sig, fällde åter ned sin börda och lade armarne i kors öfver bröstet med ett slags förtviflan. Ingen kunde nemligen i detta ögonblick kasta ut sitt nät, utan att bryta sin ed; timman var ännu icke inne. I sin betraktande ställning hvällde imedlertid Wilkins en blick omkring hafvet, för att mäta det afstånd, som ännu skiljde fartyget från den hvita linien, fisken bildade, och derefter såg han sig om efter fiskarena på närmaste buys, hvilka äfven blifvit varse det så länge efterlängtade stimmet, och sökte så fort som möjligt närma sig med både segels och årors tillhjelp, för att kunna kasta ut det första nätet, så snart sIgnalen gafs. om Lyckligtvis lät den icke länge vänta på sig; en blixt, som utgick från ett af de största fartygen, upplsste nemligen hafvet och ett kanonskott följde derpå. Det var midnatt. Så snart skottet hunnit till de båda täflande skepps-chefernes öra, sänktes genast på samma