Aftonbladet – 14 september 1841, sida 2

ställning. Hån rörde sig icke ur fläcken, när hela hafvet nyss tycktes-falla öfver oss. Hvad han är lugn! Hvad hans fot är fast! Åb, sillstimmen är inte långt borta, det kan ni vara säker på. Jag:har sett Wilkins hela dagen observera fiskmåsarnas flygt, då de drogo ut åt vida hafvet, och han stod länge och såg efter sjögräset, som flöt på vattnet; han har helt visst upptäckt några ofelbara tecken till sillens annalkande. Också.... cMen vi komma allesammans att uppslukas af vågorna!, ropade riddaren och vred händerna af förtviflan. Ja, hvad skall man göra? sade matrosen med ett lugn, som måhända var Jlåtsadt; cWilkins befaller här och man måste lyda.... Men hvem är det som har vågat följa oss ända hit? tillade han hastigt, i det han pekade på en mörk massa, som vaggade på vågorna icke långt akter om dem. Oaktadt sin fruktan, kastade den ädle Gascognaren likväl en rädd blick åt det anvista föremålet, och blef varse ett fartyg, som modigt kämpade mot vågorna för att följa Wilkins. cAha, jag känner igen den der djerfve bussen ! ropade nu Simson. Det är den gamle Wilhelm ,Duldof, fiskare hos mäster Benckland; han har förmodligen fått smak på den guldmedalj, som han förlidet år erhöll af magistraten i Amster,dam för den första sillen han fångade och troligen räknar han på att bli lika lycklig i år med. j fålamod! Wilkins är inte den som öfverger sin fördel, och se der, se nu bara. Wilkins hade också redan upptäckt sin rival och gaf helt tyst några befallningar åt de närmaste af besättningen, hvarefter fartyget med ännu större djerfhet än förut sköt upp i vinden, midt igenom skummet, som stänkte omkring det på alla sidor. Den rivaliserande buysen tycktes liksom förskräckas, och dess besättning häpnade öfver den dijerfva manövern. I