Nå, än sen,; sade matrosen lugnt, vi skola såga -helt. enkelt att vi misstagit oss, och att då vi märkte vårt misstag, var det för sent att sätta er i land igen. Ack, jag är förlorad, jag är vanärad! ropade riddaren utan att höra på sjömannen och kastade ängsliga blickar omkring sig. Simson betraktade honom uppmärksamt ett ögonblick; derefter nalkades han honom ,oeh sade med låg röst, halft skämtande, halft allvarsamt: Hvarföre ger ni er också åstad att säga grannlåter åt unga flickor? cHvad säger du? Ingenting,, sade matrosen med en hemlighetsfull. uppsyn. cAr jag således till slut lekboll för en intrig sade Rolly med förtrytelse; och man tror då att jag skall låta släpa mig som ett lam utan att göra motstånd? En båt kan ännu sätta mig i land. Jag skall ropa, jag skall skrika .... Simson, slagskämpen, började skratta; den stackars riddaren hade nemligen allt för högt beräk nat sina krafter. Han började redan bli blek och matt; snart föll han tillbaka ned på tågen, der man först lagt honom, angripen af en häftig sjösjuka och förlorade allt medvetande ända till dagningen. Då han återfick sansningen, var det full dager och han befann sig liggande på ett slags tält: säng i ruffen. På de plågor och den svimning, sjösjukan medfört, hade följt en tung sömn som länge höll honom sanslös. Också trodde han sig i början af sitt uppvaknande, dårad af en dröm, då han såg det besynnerliga ställe dit man fört