Aftonbladet – 13 september 1841, sida 2

Vi ha lemnat riddaren Rolly i en ganska oan genäm ställning, det vill säga hoppackad oci insnörd i en grof kappa och liggande på däcke af ett fartyg, som vaäggade bort till en okänt bestämmelse. Natten var kall och mörk, oc det var förgäfves, som han otåligt skakade p sin tågbädd, för att få se sig något omkring då och då gingo någre matroser förbi honom utan att fästa mer uppmärksambet vid honom än vid en vanlig packa. En lyckta lyste väl stäfven, men det ljus hon spridde, var så svagt att det ej kunde hjelpa riddaren, att igenkänn: sine röfvare. Han måste således resignera sij ill att, under de sorgligaste betraktelser, afbid: latta sällsamma äfventyrs utveckling. Han hade legat der i flera timmar och der riska morgonvinden började genomkyla han emmar, då en karl, klädd som matros, nalka les och sade till honom, på god fransyska, mel gäckande ton: Nå väl, min hr adelsman, bar ni ännu sam. na lust att röfva bort fliekor? Hvad tycker n om det här vädret? Har det icke något lite! ;valkat ert heta hufvud? Rolly igenkände samma röst, som hotande tilltalade honom, i det ögonblick han bortröfvades; han gjorde ett tecken af bönfallande, att man måtte befria honom från hans band och bindlar, som förfärligt besvärade honom. Den obekanta matrosen tycktes tveka. aJag vet inte, om jag ännu bör återge er ungans och benens bruk, emedan ni så väl användt demp,, svarade han, i det han betraktade n annan person, som stod syst och orörlig nåra steg derifrån i mörkret; amedlertid, fortfor