Aftonbladet – 11 september 1841, sida 3

Han misstror mig,, sade han för sig sjelf, det han vandrade framåt den mörka gatan hvarest kusken väntade med hästarne. Häl järo millioner på spel, och det är icke under, om han är varsam.n aMarkisen har onda afsigters, sade Rolly, sin sida, cmen jag skall, fan besitta! försvara både flickan och hemgiften., Nu nalkades han fönstret, som lemnats half. öppet, och tittade å nyo in i salen; modren bade redan å nyo insomnat, väntande på, att man skulle säga henne till, när det var tid att gå till sängs, och Gudula fortfor att manövrera med sina knyppelpinnar. Imedlertid var det tydligt, att hon denna gång icke fäste hela sin uppmärksamhet vid arbetet; då och då kastade hon en tankfull blick omkring sig, i synnerhet åt fönstret. Rolly blef varse denna tankspriddhet, och förmodande, att den var ett godt förebud för hans planer, trodde han det vara nog, att han visade sig, för att bestämma den unga fliekan till det steg, hon lofvade taga. Han stack in hufvudet genom fönstret, men Gudula tycktes icke märka honom, utan fortfor att låta sina fina och hvita fingrar löpa af och an på knyppeldynan. Efter några ögonblicks väntan våöst) imedlertid riddaren tilltala henne med låg rösti: aGudula, mamsell Gudula ! Hon lyfte långsamt upp hufvudet och betraktade honom, utan att röja hvarken oro eller förskräckelse, blott ett lätt löje, till hälften af enfald och hälften af skadefröjd, sammandrog hennes purpurröda läppar. Hon förblef ett ögonblick orörlig, utan att svara, och återtog derefter sitt arbete. Riddaren väntade ännu en stund. aGudula, förtjusande Gudula,, sade han med den ljufvaste ton, han kunde åstadkomma; ahar ni ingen ömkan med min otålighet? Har ni glömt . ...?