Aftonbladet – 10 september 1841, sida 2

Dessa ord, som uttaltes i en vek ton, blefvo ej utan verkan på poeten, hvilken syntes vara lika snart lugnad som vredgad. Du har rätt, sade han och räckte handen åt riddaren; jag är en tok som låter så der hänföra mig. Hvad gör det för öfrigt om du finner mina verser goda eller dåliga? jag vet att du förstår dig bättre på en butelj än ett poem. Låt oss inte mer tala derom. Nå väl då, hvad har du att säga mig? För det första: hvarföre har du så hastigt lemnat Frankrike? Din flykt var en gåta för oss alla.n . Jo, käre du, mina kreditorer ba inte lemnat mig en styfver öfrig. aDina kreditorer! Nå, vi minnas nog huru du behandlade dem i Versailles. Riddaren 1og sjelfförnöjd. Jo, jo, jag gjorde tappert motstånd; men, fortfor han med en suck, vexekutionsbetjenter och prokuratorer voro alltför talrika och behöllo slutligen slagfältet, ech således hände det en vacker dag att min egendom togs i beslag, milt slott såldes, och som jag således hade intet mera qvar än kappan och värjan — — —, cDu har ju aldrig haft något annat, inföll markisen, som härigenom oblidkeligt hämnades sina epigrammers kränkta heder; astryk ut egendomar och slott, ty du har aldrig haft någondera delen, om icke möjligtvis i luften. Riddaren rodnade och vände hastigt bort hufvudet, men Cavignon tillade med en komisk köld: Nå, hvarför blir du nu ond, du, i din ordning? Jag har gifvit dig rabarber, gil du nu mig en åderlåtning. Båda började härvid skratta och samtalet fortfor: Jo, ser du, jag hade hört omtalas, att en man af börd och goda egenskaper, en sådan som jag med ett ord, lätt kunde komma öfver dottren till någon rik köpman med några millioners förmögenhet, ty i vår tid äro hemgifter verkligen