EEE med de sjelfva yttrade flere gånger inför domstolen, att de förtjent detta straff. Kristina trodde äfven deras afrättande vara tillräckligt för att skrämma andra från samma bana. Det tyckes ock, som hon fruktat göra vidare upptäekter, kanhända: af persoper, hvilka bon ej vågat straffa. Derföre anvärdes ingen enda gång pinbänken, hvilken eljest på denna tiden allmänt begagnades. Drottningen önskade också att före julen få slut på hela saken; ville äfven genom skyndsamhet förekomma allt fram och återtalande, hvaraf sinnena än mera retades. Man påskyndade derföre :målet. Kristina föreslog, catt fadren borde halshuggas och hufvudet på påle uppsättas: sonen deremöt rådbråkas oeh steglas.s Hofrättens dom blef som följer: aAlldenstund Messenius fadern mot landets rätte öfverhet sig groft försedt och sjelf bekänner sig hafva döden Törtjenat, alltså varder han, androm vrångvisom och obetänkom till varnagel dömd att under svärd Nf sitt mista. Då detta utslag blifvit för Messenius i hofrätten afkunnadt, sade han: ejag tackar eder för nådig dom. I mågeh hafva goda samveten; ty i hafven dömt rätt, och såsom jag sjelf skulle hafva gjort. Gud välsigne hennes majestät och låte allt ondt härmed hafva en ända! Derpå fördes han tillbaka till fängelset. Öfver sonen fälldes det utslag, satt han, såsom den der genom sin smädeskrift velat väcka uppror inom fäåderneslandet, skulle androm till varnagel som en riksförrädare först mista högra handen, sedan halshuggas, kroppen fyrskiftas och jemnte hufvudet på stegel uppsättas; samt handen vid kåken på stortorget fastnaglas. Samma dag, domen fälldes, blef Messenii sköldemärke på Axel Oxenstjernas befallning från riddarhuset nedtaget, och adelsbrefvet sönderskuret. Lördagen den 13 December fängslades Messenierna; lördagen den 20 December fälldes domen, och måndagen derpå eller två dagar före julaftonen gick den i verkställighet. Då fångarna sista gången möttes, föll sonen på knä och bad under tårar fadern om tillgift för den olycka, han honom förorsakat. Fadren gaf den begärda förlåtelsen, hvarpå de skildes. Under vägen och ända i sista stunden vidhöll fadren sina beskyllningar mot Bengt Skytte. På Norrmalms torg blef han slutligen afrättad och kroppen derefter uti Maria kyrkogård begrafven. Utanför Norrmalm, på stadens afrättsplsts, undergick so