de: Nils Nilsson, ni skall icke hafva en sådan önskan öfver eder nästa! Dessutom, när man besinnar edra förra gerningar, så är det troligt att Mes;enius har rätt.ov Messenius sade: Jag besvär der, Nils Nilsson, att tala sanningen. Hennes.maestät har lofvat, det ingen mer än jag skall härvid ida. Drag eder till minnes! Har ni icke många sånger sagt: Gud nåde oss för den grefve Magnus? Har ni icke sagt, att ni vägrat antaga adelskapet; y ni hoppades under prinsens regering komma ram i verlden sådant förutan? Och då jag visade eder Wurtzers bref om smädeskriften, önskade ni ju, att prinsen måtte fatta mod! Nils Nilsson svarade, patt brefvet hade visserligen han så väl som många andra sett. Det öfriga vore osannt; han hade också blott en och annan gång träffat Messenius, som då slamrat och pratat allehanda.s Messenius sade: Jag ljuger icke. Jag har ofta varit hos eder, Nils Nilsson, och druckit mig rus. Ni är en patriot af just samma ull som jag. Men jag ber eder. bättra sådant och se på eder syssla, och icke på det, som är öfver eder. Ni bör besinna, att det ir icke borgmästare utan riksens råd, som det tillkommer att i regeringen biträda vår nådiga drottning.. Nils Nilsson svarade: Det är rätt, att en hvar bör akta på sitt embete, och ej bekymra sig om en annans; deruti hafva både jag och ni Messenius felat. För öfrigt, tillade han, hade jag nog mod att bekänna, om jag visste mig skyldig. Nu måste jag, enligt med sanningen neka. Han kunde icke heller om någonting öfverbevisas. Annu en angifvelse återstod, och det visserligen den svåraste, Messenius, sonen, hade bekänt, att han åt en Nils Kristofersson utlemnat ett exemplar af smädeskriften, Måhända var denne en son till Kristofer i Fors och bror åt den flicka, vid hvilken unga Messenius var fästad med så häftig kärlek, och hos hvars slägt han derföre önskade vinna anseende som en betydande man. Det besynnerliga är, att om denne så hårdt angifna medbrottsling icke den ringaste undersökning verkställdes: Kanhända var han den förrädiske vän, som enligt några berättelser först för drottningen och öfverståthållaren röjde hela företaget. OM MESSENIERNAS DÖD. Båda Messenierna hade afgifvit sådana bekännelser, att de kunde lagligen fällas till döden; till och