Fors. Sedan riksdagen var harm känd, som ytterlig missnöjd och dertill obetänksam och hetlefrad. Nt blef han, serdeles af den yngre Messenius, angifven för en mängd häftiga och upproriska utlåtelser; t. ex. ;han hade talat om de förra bondekrigen, och att sådana åter kunde uppstå. Han hade önskat följa adeln till torget, såsom. år 1600 skedde i Linköping. De flesta, värsta och dertill de orimligaste rykten, som unga Messenius i smädeskriften insatt, hade han hört af herr Kristofer; t. ex. shur högadeln först ämnat låta prinsen i. Tyska kriget dö. das, sedan på Jakobsdal med förgift afdagatagas att man med flit försummat drottningens uppfo: stran; 0. 8. v. Kristofer nekade nästan till all och begynte gråta öfver pett så oförskyldt förtal. Messenius, fadern, begynte dervid äfven på sin sida gråta och beklaga, att han så nära sin död skull nödgas träta mot en prest.. Kristofer kunde imed lertid icke öfverbevisas om någonting annat än o försigtigt och obetänksamt tal. Han fick till läpp gäld några veckors fängelse och en allvarsam skra: pa. hvarefter man tillät honom resa hem igen. Äfven mot riksrådet Bengt Skytte förekommo gan. ska svåra angifvelser; men han vistades för närva: rande på utrikes ort. Man måste derföre uppskjut: hans rättegång; hvarom mera framdeles. Svårast blef det med borgmästaren Nils Nilsson Svårt för regeringen: ty Nils Nilsson hade blanc borgerskapet så stort anhang, att när han i börjat af rättegången sattes i häkte, ansåg man nödigt at fördubbla vakterna; hvarföre man äfven sedermer lemnade honom friheten mot skriftligt löfte att e rymma. Svårt blef det ock för Nils Nilsson sjel! Han var den, som förnämligast ledt ofrälsestånder under 4650 års riksdag. Han hade också vägra antaga det adelskap. hvarmed motpartiet sökte ned muta hans stämma. Nu blef han af Messenius, fa dern, besvärad med de farligaste beskyllningarna nemligen att hafva önskat uppror och regements: förändring. Borgmästaren svor och nekade dertill Messenius sade: Hvad jag säger, är sannt, och jag är beredd att derpå dö, samt inför Guds domsto mina ord ansvara. Jag har visserligen talat en hoj galenskap men ni har mött mig med lika språk. Borgmästaren svor, att det var osannt. Messeniu svarade: Jag vill brinna i h—t, om det icke ä sannt. Borgmästaren sade: Jag önskar, att n redan brunne i b—to Då afbröt Kristina, sägan