Aftonbladet – 9 september 1841, sida 1

har sjelf en gång på samma sätt anklagat min fader, och har derföre detta väl förtjent. För öfrigtnekade han till flere af sonens beskyllningar och sökte bortförklara det öfriga. Om qvällen samma dag blef han i fängelset hotad med pinbänk, så framt han ej ville ut med sanningen, och man lät skarprättaren bära plågoredskapen fram och tillbaka utanför hans fönster. Vid åsynen af dessa förfärliga verktyg föll modet. Han förklarade sig avillig att bekänna; men bad att förskonas från pinbänken. Lades han dit, skulle han yppa saker, hvilka drottningen sjelf säkert ville för allt i verlden vara okunnig om., Vid underrättelsen härom, lät Kristina honom tills vidare slippa de hotande plågorna. Dagen derpå uppträdde han för rätten med ändradt sinne och språk. caJag bekänner,, sade han, dinför Gud och menniskor, att jag högeligen förbrutit mig och det i mång måtto; men synnerligast derigenom, att jag med min son och med andra fört grofva tal mot närvarande regering. Jag har genom sådant velat göra mig stor, samt gifva mig anseende af en, som både kände styrelseverket och vore en god fosterlandsvän. Jag har dermed i galenskap lupit omkring och kittlat min egen fåfänga samt begått en farlig synd. Härvid började han bitterligen gråta. I denna anda uppförde han sig under hela der återstående rättegången. Han försäkrade, det han aldrig haft minsta kännedom om sonens skrift; men tillstod, att han med sitt oförnuftiga tal gifvit anledning dertill och sålunda väl förtjenat döden. Han nämnde Bengt Skytte, Nils Nilsson, Kristofer i Fors, Terserus och Skunk såsom de, med hvilka han i dylika ämnen talat, och hvilka mer eller mindre delade hans tänkesätt. Der fanns, tillade han, också i hofrätter en och annan, som bjälade något; likväl var dermed föga bevändt. Då man sedermera införde sonen, och denne påminte honom om ett och anuat, utbrast han om igen: du är