Aftonbladet – 7 september 1841, sida 4

FBEVEITEV SSFEESELIECEe Stormäktigste, Allernådigste Konung! Eders Kongl. Maj:ts underdånigste och tropligtigste undersåter P. E. Luhr. N. E. Sylping. c. c. — EN RYSK FICKTJUF. Franske gesandten St. Petersburg omtalade en dag för en Storfurste a det ryska kejsarhuset parisertjufvarnes skicklighe: och berättade hvarjehanda anekdoter om deras: fin: streck. Storfursten mente, att tjufvarne i Peters burg äfven förstodo att göra sin sak lika bra oc föreslog gesandten, som tviflade derpå, ett vad, att om han fö!jande dagen ville, spisa middag hos ho nom, skulle man före desertens slut, hafva från tagit honom hans ur, hans signetring, eller hvil ken annan till bans toilett hörande småsak son belst. Gesanäten gick in på vadet, och Storfurster skickade genast bud till polismästaren, att han skul le skicka honom den skickligaste och behändigast ficktjuf, som nu sute i fängelset. Man klädde hö nom i lakejdrägt, gaf honom behöriga instruktione och lofvade honom att han skulle blifva befriad fråi straff, samt åter försatt på fri fot, om han gjorde si: sak väl ifrån sig. Gesandten hade utmärkt sitt u såsom föremålet, hvarpå så väl han, som tjufven ha de att förnämligast fästa sin uppmärksamhet. Be tjenten erhöll befallning, att, så snart ban hade ure i sin ägo, derom gifva storfursten en vink. — Di nen begynte: förrätten, soppan och steken servera des efter hvarandra; de röda, hvita, grekiska, span ska och franska vinerna lyste efter hvarandra i gla sen. Franska gesandten aktade ännu alltjemt nog sitt ur, och Storfursten, som märkte hans ängslig uppmärksamhet, skrattade stundom halft vänligt, hal ironiskt. Den förklälde lakejen var oupphörlig sysselsatt med att blanda sig ibland de öfriga oc framsätta och borttaga mat och dryck. Dineen bör jade redan lida till slut och Storfursten afbidad med otåliglighet tjufvens vink, hvilken dock såsor det tycktes, hade ganska mycket att syssla. Plöslig ljusnade Storfurstens ansigte och han vände si till gesandten, som var fördjupad i ett samtal me: sin :granne, och frågade honom, huru mycket kloc kan var. Denne grep med triumferande min (han had ju ännu för några ögonblick sedan haft handen vi uret) i sin vestficka och framdrog, till alla gäster nas och isynneshet Storfurstens stora förlustelse — en nätt tillskuren rofva derur. Ett allmänt skrat följde derpå, och gesandten blef något förlägen. Ha ville nu taga sig en pris kontenans och letade der för i alla fickor, men fann, till sin stora förskräckel se, att äfven hans gulddosa var borta. Skrattet ble ännu höjl!judare. I sin förvirring och förtrytelse gre han, såsom han var van att göra, om fingret, för at fingrera sin gyllene signetring; men se bara på . . . äfven denna var sin kos. — Kortligen: han fanr att han under förtärandet af raguen och de skön pastejerna blifvit hejt och hållet utplundrad och egde något qvar, som ej skräddaren eller skomaka ren hade förfärdigat, alltså hvarken ring, tobaksdose näsduk, handskar, tandpetare eller nyckel. Ma framförde den behändige tjufven och storfursten be fallde honom att återgifva de stulna sakerna; me blef icke litet förundrad, då densamme framdrog tven ne ur och öfverlemnade det ena åt Storfursten, de andra åt gesandten; tvenne ringar, nde ena åt Stor fursten den andra åt gesandten; tvenne snusdoso den ena åt Storfursten den andra åt gesandten. För undrad grep Storfursten i sin ficka, liksom förut ge sandten, och fann att han blifvit utplundrad på li ka sätt som denne. Storfursten bedyrade för ge saändten, att han ej vetat något derom. Han hö först på att bli ond på skälmen, men besinnade si och tackade honom derför, att ban på ett så ekla tant sätt hade låtit honom vinna sitt vad. — Ha lössläppte honom och begåfvade honom derjemte men ålade henom tillika, att framdeles använda si skicklighet på nyttigare saker. (Ur Phenix.) Rättelse: På 3:dje sidan, 3:dje spalten, af går dagsbladet, har stycket, som på 23:dje raden börja med orden: Känncr tryckfriketslagenr, blifvit orät intaget framför efterföljande stycke, som börjas me: orden: Minerva som väl.