Aftonbladet – 7 september 1841, sida 3

att utreda, hvad som utgör det rena i vår lära, ge nom att visa, huru allt det, som icke egentligen hö rer till hennes rätta väsende, låter förklara sig så som tillkommet medelst mensklig behandling, elle såsom myth, bild, liknelse, 0 s. Y., huru man vil kalla det. aJag benämnde vår statsförfattning aprotestantisk och jag försvarar denna benämning, ty i 46 rege ringsformen läses dessa ord: aKonungen må — in gens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydd hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, s vidt han derigenom icke störer samhällets lugn elle allmän förargelse åstadkommer,. Då nu protestan tismens anda just är, att för alltid protestera mo hvarje maktspråk i tankens verld: då den rena evan geliska lärans bela väsende är, att göra samvetsfri den till mensklighetens ädlaste njutning och det evig lifvet till menniskans högsta mål, då visar sig, at de jesuitiska småsinnen, hvilka kunnat uppman åklagaremakten att blanda sig i denna sak, hvarke uppfattat läran eller grundlagen. Ensidigt, i re påfvisk anda, vilja de inskränka den tankeoc samvetsfribet, hvilken likväl är grundvalen för sven ska folkets personliga och samhällssfrihet. De hafva oförsigtigare, än de måhända ännu sjefve kunn fatta det, blottat deras enväldslystna innersta; oc ett bycklande yttre skall ej kunna dölja för den oför villade delen af nationan att det ej är för Jesu ära utan för det krassaste prestevälde, som de söka af skräcka allmänheten ifrån att yrka hvarje Kri:ter rätt, att med sig sjelf afgöra om sin tro, för at kunna njuta samvetets lycksealiggörande frid. Ick ett ögonblick kan den store religionsstiftarens är eller hans ändamål lida, derigenom, att den tän kande och alltmer upplysta menskligheten utsoffra utur sina dogmer och religionsbruk, hvad som ick låter förena sig med det förädlade sinnets behof, at tro på sin gudaläras sanning, njuta af dess djup sinta och högsinta anda. Tvertom måste han fram stå, så mycket intressantare och älskvärdare, i sam ma mån en rå tids vanställda bilder icke belast taflan öfycr hans handlingar, men upplysning oci bildning förena sig med det fördomsfria förnuftet att tekna i våra hjertan bilden af försonaren. Men det synes, som vår hicrarki icke har mycke skarpsinnighet. Den inser icke, att genom en sådar förföljelse mot forskningen i religionens häfder mar just framkallar tankan på hennes eget hedniska ur sprung och tviflet på hennes förenlighet med de lära, hvilken i sin renhet utlofvar, att der tre är församlade i fadrens narsn, der är Guds anda mer dem. Det synes, som hade den ej ens sjelf utred för sig den himlaburna idt, som genom Kristu skänktes menskligheten: att det är den direkta be röringen emellan menniskobjertat och gudomen, bönen, som blifver trons fastaste stöd; emedan mensk: ligheten eljest evigt skulle förledas till afguderiet: villfarelser, då ingen föreställning, på ett tillfreds. ställande sätt, kan gifva begreppet om dess form och väsende. Det är likväl denna id, som den rena evangeliska läran återfört till sin ursprungliga, krist iga enkelhet; och vilkoret för dess uppfattning oct utveckling är just tankans frihet. Detta inser äfven len stora upplysta delen af folket; och bazardspele! en tryckfrihetjury må nu blifya hurudant som reldst: den sanna religiositeten hos nationen skall ifvas till reflexion: och i detta afseende är åtalet iksom alla andra försök, att våldföra friheten, et nedel att befästa henne. enn