Aftonbladet – 7 september 1841, sida 2

försörjande. Sen er omkring, och j skolen e finna något hus, huru ringa och fattigt det än må vara — och man kan vara ganska fattig, mången gång jemförelsevis fattigare en trappa upp i stenhuset, än under torftaket i jordvåningen — der icke något medel firnes till barnens nödtorft, endast flit, arbetsamhet och god vilja bo i huset. Ingen har ännu blifvit ruinerad genom sina många barn, om icke genom deras förvridna uppfostran, slöseriet vid deras utstyrsel eller det klemiga blundandet för deras dårskaper, och det under deras laster och utsväfningar lagda hyendet. Satsen kan som theori vara ny, men saken är så gammal som verlden. Tilläggom: den redlige, förståndige, arbetsamme blir visserligen icke alltid rik, ansedd, i verldslig måtto lycklig, blir det till och med ganska sällan, men en så qvalificerad menniska blir aldrig fullkomligt olycklig, nedsjunker aldrig fullkomligt i eländets dy, uppslukas aldrig af förtviflans strömhvirfvel. Han skall alltid berga sig derur, skall aldrig öfvergifvas af krafterna, aldrig hjelplöst nedslås af olyckan, hur ofta hon än må hemsöka honom; ja, intet lofligt och redligt företag, börjadt med något förstånd, med någon skymt af utsigt till framgång, misslyckas helt ech bållet. Ty det blir alltid någon väg till fullbordan, något understöd, som kommer, man vet icke hur och hvarifrån. Sättet huru allt detta tillgår vet jag icke, kan icke uttala det; jag vet blott att så sker, att så skett i årtusenden, i stort och i smått, alt den fromrea enfalden fordom trodde derpå, att den halfva klokbeten ej tror det, emedan hon icke begriper det och ej tror att något kan begripas, som ej arithmetiskt kan uträknas, men den sanna, verkliga klokheten, den på förstånd, erfarenhet, verldshistoria och framför allt Ipå ett ödmjukt sinne hvilande klokheten skall låter tro det. Pope sade för längesedan om denna hela och halfva klokhet: I f