Aftonbladet – 7 september 1841, sida 2

UTRIKLP: STORBRITANNIEN. Under en af de sednaste sessionerna i Underwuset framställde Hr Roebuck åtskilliga frågor ill Utrikesministern Lord Palmerston, i afseende vå MLeodska affären. I anledning deraf yttrade len sistnämnde, att Engelske ministern i Wahington, Hr Fox, förklarat för dåvarande Utrisesministern Forsyth, att Engelska regeringen ;rkände anfallet på Amerikanska ångfartyget Caroline, och dess uppbrännande såsom skedt på rennes befallning. I följd af denna förklaring rade sedermera den nuvarande Amerikanske utvikesministern, Hr Webster, underrättat Hr Fox, tt i den instruktion, som han på presidenten Tylers befallning gifvit general-advokaten Hr Crittenden, då han skickades till NewYork, för utt öfvervara MLeods process, förekommo fölande strofer: ,Det är således en autentik förklaring från Britiska regeringens sida, att anfallet på Caroline var en handling af offentliga makten, verkställd af personer, som handlade på högre befallning, och såsom sådane erkännas af Drottningens resering. Vigten af denna förklaring kan alldeles icke bestridas, och Presidenten är af den tankan, att den individ, som på sin regerings befallning handlar såsom del af en offentlig makt, icke kan anses för en enskild förbrytare, och att denna grundsats är erkänd afalla civiliserade nationer. Om Brittiska regeringens anfall på Caroline, låter sig rättfärdiga eller ej, är en fråga, som icke har det ringaste att göra med den närvarande, och dessa äro tvenne helt olika frågor. Den första rörande MLeod personligen är alldelas icke något tvifvel underkastad, men den andra är att afgöra emellan de båda regeringarna. Efter detta vigtiga erkännande från Amerikanska regeringens sida, kan hon således icke undgå, att på ett eller annat sätt sörja för MLeods försättande i frihet. Imedlertid synes hon vara säker på, att MLeod inför domstolen skall kunna bevisa sg ej hafva varit närvarande vid tillfället, då Caroline uppbrändes, och att hon derföre låter saken gå den ordinarie domägen, innan hon på något sätt ingriper stois deri. Unfier debatten om adressen i Underhuset, jväckte ett yttrande af den radikale Hr Wakley mycken munterhet bland de närvarande. Han talade om Sir Robert Peel, hvars politik såsom minister han sade sig vilja understödja, i fall han nämligen bytte om politiskt system och föreslog åtgärder, som voro nyltiga för landet. Sir Robert, yttrade han bland annat, är onekligen en man af mycken förmåga och stor skicklighet. Talaren visste mera om den ädle baronettens förmåga, än många andra inom huset, ty han hade företagit en frenologisk undersökning af hans hufvud (ofantligt skratt). Ja, den ädle baronetten hade den intellektuella förmåga, som var så väsentlig för en minister i ett stort land, och om han följde sitt eget omdöme med fullkomlig frihet, utan att låta sig förvillas af de oriktiga föreställningar, som kunde göras honom, så skulle han kunna göra omätligt gagn åt sitt fädernesland. SCH WEITZ. I kanton Aargau cirkulerar en adress, ämnad fatt aflemnas till kantonens fullmäktige vid landtIdagen, hvilken adress redan på 3 dagar erhållit 40,700 underskrifter. I densamma säges, att folket i Aargau icke kan i klosterfrågan göra större koncessioner, än stora rådet i kantonen redan gjort. Sinnesstämningen i flere kantoner skall vara mycket spänd, i afseende på denna fråga.