Aftonbladet – 7 september 1841, sida 1

minstone ganska litet; men de tolf barnen verkade på henne. Hon hade ofta tyckt som andra, att det var synd med de stackars kräken, som nu voro lemnade utan tillsyn. Om inte jag vill vara deras mor,, sade hon, hvem skall då vara det? Dessa ord upprepade hon ofta för sig sjelf, och de reflexioner, de föranledde, hindrade henne länge från att sofva, sedan hon lagt sig, cch väckte henne tidigt om morgonen. En annan reflexion kom härtill, hvilken icke var den mest tröstande: kapteners knappa inkomster, i förening med nödvändigheten att bo i staden, och att, för platsens kull, vara underkastad en viss liten representations-skyldighet. Brita visste ganska väl, hvad som erfordras för ett hushåll, men hur bon räknade, ville kaptenens inkomster ändå icke räcka till. Hans skuld kunde väl nätt och jemt betalas med hennes lilla arf, men lefnadskostnaden sedermera? Dock, sade hon för sig sjelf, det blir väl med Guds hjelp någon råd, och med Hans bjelp blir det äfven någon råd. Brita Qvistmark blef således Kapterskan Silfverglans. Hon hade nu hunnit denna ståndpunkt af lifvet, som är målet för de fles:a flickors önskningar och beräkningar, hon hude blifvit, ej blott den förnämaste frun i sin slägt, utan ifven snart sagdt den förnämaste i hela vida staden, och likväl gällde om bennes Hlif, hvad aposteln säger om menniskolifvet; i allmänhet, tt: pnär det som bäst varit hafver, har det möda och arbete varit., Men nu kommer just det oroliga i min historia, det, för hvilket jag, såsom förut nämndes, måste taga läsarens starka ro i anspråk: sättet, huru den unga frun ställde till att förmå sin mans tillgångar att qvadrera mot hehofven. Väl skulle jag kunna berätla huru sommarens morgonsol icke hunnit särdeles långt på sin bana, förrän hennes stritar föllo på fru Britas vänliga anlete, hvilket visade sig än i skafferiet, än i köket, än i väfkamma