Aftonbladet – 4 september 1841, sida 3

ten icke sitta till sköld på öfverläppen, sådant var förbehållet fredliga och mera reflekterande tider. En kapten af våra dagars moderna snitt skulle föga anstått den allvarliga Brita och skulle sannolikt icke heller känt sig frestad att vända sina. blickar på henne. Nej, kapten Silfverglans var, oaktadt sitt glänsande namn, en ganska so lid man, som längesedan upphört att visa sig i danssalen annat än som en stilla åskådare, som vext ifrån allt kärleksglam, glömt bort huru man kurtiserar unga damer, och hvars tankar, den stund de icke upptogos af tjensten, voro ganska ordentligt fästade vid sin familj och upptagna af de kinkiga frågorna: huru den skulle vårdas och dess behof anskaffas? Kaptenen hade siledes familj? Ja visst, och den ganska talrik, bestående af ett dussin barn, väl räknadt, och det yngsta af dem icke fyllda två år. Han hade med sin fru, som det sista barnets födelse kostat lifvet, väl fått en liten förmögenhet, men hvilken aftog i samma mån de unga telningarnas antal tilltog och befanns just jemt förtärd tillika med hennes lif. De tvänne år hushållet fortgått under legda händers vård, öfvertygade honom att det ej kunde bära sig i längden, emedan försöket redan lemnat ett icke obetydligt defieit i hans klent försedda kassa, hvilken nu mera ej hade att påräkna annan intägt än lönen, och hvar och en vet, att en kaptens och kommendants inkomster icke äro serdeles betydliga. Nu för tiden räcker en kompani-officers lön föga till mer än mötet och uniformen. så att vår himmelske fader måste sörja för dem liksom för foglarna i luften, med hvilka de hafva likheten att hvarken så eller skära, alla