Aftonbladet – 4 september 1841, sida 3

hälle, än då man angriper lagskipningens integritet, emedan man derigenom förgiftar en af samfundslifvets källor. Det öppna, ohöljda våldet är oändligen mindre farligt, ty man kan mot det sätta styrkans rätt, och den medborgerliga styrkan blir alltid i längden segrande öfver det rättslösa våldet. Men om detta får kläda sig, åtminstone i en flik af lagens former, om domaren gör sig till maktens redskap, om han förlorar sin sjelfständighet, är verkeligen ett moraliskt upplösningstillstånd för dörren, som snart hotar att följas af det politiska. Jag har skäl att säga härom: queque ipse miserrima vidi et quorum pars magna fui. Andra hafva ej kunnat göra samma bedröfliga erfarenhet; men då hon nu träffat en af våra verksammaste publicister, bör man hoppas, att publicitetens uppmärksamhet hädanefter skall något mer rigtas på vår domaremakts beskaffenhet: och kanske skall den då här och der bland den igenfinna en af de maskar, som tära på sämhbällsorganismens rot. Det är då tid, att sådana maskar utrotas om de skulle päträffas, på det ej sjelfva roten skall dödstingas. Hvad den ifrågavarande skriften angår, erkänner jag öppet, att jag för min del anser den och alla dylika för ett af de öfverflödigaste arbeten, hvarmed talangen och lärdomen kunna sysselsätta sig. Religionens form är i våra dagar det minst väsendtliga, att rena och upplysa dess anda deremot af vigt. Om man än lyckas öfvertyga någon, att dess tro är en villfarelse, har man dermed icke gjort honom någon särdeles tjenst. Men rättigheten att företaga en dylik undersökning är likväl helig och obestridlig, och för dess försvar, för all pröfnings, all tankefrihets helgd är det medborgarens pligt att göra och våga allt bvad rätt och lofligt är. Jag skulle således varit beredd att åtaga mig författareansvaret äfven för en skrift, för hvars tillvaro jag så föga intresserar mig och hvilken jag, lik många andra, troligen aldrig skulle läst, om icke vederbörande gjort allt, för att uppmana till en dylik läsning. Hade det då lyckats attsammanleta en fällande jury och att, som de goda tidningarna synas önska, få utgifvaren dömd till landsflykt, ) skulle jag inför det hy fsade Europa framställt ett lefvande bevis på Svenska regeringens politiska system och inför Tyskland vittnat om, buru man i det så kallade tria och konstitutionella Sverige behandlat öfversättaren af en skrift, som gått fri i det under censur och trycktvång suckande Tyskland. Det skulle ej behöft någon annan vägledning för sitt omdöme öfver rättstillståndet hos oss. Jag har under denna uppsats tecknat mitt namn, på det man ej måtte misstaga sig om dess författare och på det vreden således må vända sig mot mig allena. Stockholm den 3 Sept. 1844 A. Lindeberg. ) Vid detta ställe torde böra erinras, att 3 2 mom. Tryckfrihets-lagen, den Just. StatsMinistern åberopat såsom grund för åtalet, och som handlar om förnekelse af den rena evangeliska läran, i afseende å ansvaret säger, att författaren skall anses efter 4 Kap. 4 S Missgerningsbalken, der det heter: utsprider inhemsk eller främmande man villfarande lärosats och efter varning dermed ej afstår, varde ock den förvist riket. Ansvaret för förseelse första gången i detta fall kan således, i händelse af fällande, ej blifva annat än en varning inför konsistorium, så vida man icke vill rent våldföra lagens bokstaf. (På begäran.) ERINRAN.