förhöll sig. Förklaringen är oändeligen prosaisk, odrägligt hvardaglig, men jag vet ingen annan, och, allt: noga alvägdt, är den verkligen icke den sämsta man kan få. Brita sjelf tyckte, som vi, någongång att det var besynnerligt, men det var? också allt Hvad hon tyckte. Föräldrarna voro likväl icke missnöjda härmed, ty det skulle fallit dem ganska svårt att sakna henne. Modren började bli gammal och krasslig, orkade ej gå upp så bittida om morgharna, och pigorna gjorde icke hvad de skulle i ladugården och det hade ingen art: med spånaden när icke matmor sjelf var! med; icke heller förmådde hon stå hela förmiddagen i köket och antingen lade de för mycket ved på i spiseln eller stodo de der och slamrade och läto ärterna koka fast i grytbottnen när de fingo vara på egen hand. Rådmannen sjelf var icke mer densamme som förut. De allmänna angelägenheterna togo upp hans tid och betjenterne voro icke heller så att lita på som förr i verlden då folket var. ärligare och gudfruktigare. Någon behöfde ha ögat på dem och se efter att icke de gåfvo bort för mycket band och brödsocker åt grannarnas pigor eller borgade ut för mycket på osäkra händer. Detta måste Brita göra. Hon hade, från det hon sjelf kunde gå och tulta omkring, alhid haft en liten bror eller syster att vagga eller leda, att kamma eller tvätta; nu måste hon snart sagdt, i ordets egentliga bemärkelse, göra samma tjenst åt sina föräldrar. -Imedlertid ryckte den oeblidkeliga tiden fram med ohejdad fart: det tjugufemte året hade redan följts af det tjugusjette, det tjugusjunde och så hela vägen, så att Brita redan stod med ena tåspetsen inpå det trettionde och