mande af officiella bladets ärlighet är i synnerhet att artikelns författare helt och hållet förbigår och låtsar ignorera den i Tryckfrihetslagen, som bjuder, att de personer, hvilka påtecknat namnsedeln, äro de ansvarige, i händelse författares eller utgifvares namn skulle vara oriktigt uppgifvet. Endast detta eländiga förbiseende af nämnde moment och af 4 S:n 7 momentet, som säger, att den, hvilken utgifver utländsk mans arbete, skall anses lika med utgifvaren af inländsk mans, som sitt namn ej angifvit och desse båda lika med författare, kunde likväl göra det möjligt, att leda sig till den önskade konklusionen. Då nu högsta vederbörande icke lära tillåta Statstidningen att advocera på ett så lumpet sätt, utan att det af dem godkännes, så är det knappast mera något tvifvel, att icke sjelfve Justitiestatsministern och f: d. Justitie-ombudsmannen H. E. Törneblad sjelf gått in på ett sådant förfarande, blott för att komma till det önskade ändamålet. Det återstår nu blott att se, huru Hr Justitiekanslern kommer att handla i frågan. Justitiekanslern är, som man vet, aktors omedelbara förman, och den sednare kan ej göra något yrkande, som strider mot hans vilja, så vidt han har kunskap derom; det skall då af den omständigheten, huruvida Hr Fredholm fortfar i eller afstår ifrån sitt försök, nogsamt visa sig. huru de båda högsta auktoriteterna tänka i denna sak, och om man får anledning att tro sig ännu vara qvar i den tid, då Hofoch Justitiekanslers-embetena voro i Hrr Hartmansdorffs och Nermans händer. AE RNNIOnn