Aftonbladet – 3 september 1841, sida 4

BE DBT ningen med mikroskop har man öfvertygat sig om, att den icke, i likhet med det af Ehrenberg undersökta så kal!ade cberg mjölet, innehåller infusionsdjur. NR LIFTVET PÅ SJÖN, ELLER EN AFTON OMBORD. Fra; monter af ett otryckt arbet. (Ur Najaden.) SS SS en Sedan detta muntra uppträde är slutadt, promeneras på halfdä ket under njutning af ett annat skönare och sublimare, motstycket till sol-uppgången, det på sjön så hänryckande skådespelet af solens nedgång. Hvem kan beskrifva prakten af denna naturens stora scenförändring, eller härma språket i denna tjusande godnatts-helsning, hvarunder himmel och jord omfamna hvarandra, och småning m sammansmälta under nattens dunkla täcke. Hvarje afton är denna scen sig olik, och för hvarje ögonblick förändrar den sig; men ju mera man närmar sig tropiken, ju rikare bli färgerna, ju skönare språket, och ju hastigare öfvergången från dag till natt. En solnedgång på hafvet i dessa latituder kan njutas, men icke beskrifvas. Lycklig den, som selt många sådana, men än lyckligare den som känt dem. Josg åtminstone har aldrig försummat denna outsägligt sköna naturscen; och jag har alltid med ökadt bebag återsett den. Den öfriga tiden af aftonen till klockan tio, då hängmattan sökes och återfinnes på sitt -amla ställe emellan batteri-kanonerna, tillbringas antingen i kajutan under läsning, eller också på däcket. Detta gsednare är oftast fallet; ty däcket är ändå, under! vackert och varmt väder, den angenämaste våningen i skeppet, såväl natt som dag. Det finnes isynnerhet en plats derpå eller räitere derutanföre; hvilken under en mörk natt nära tropilken är den behagligoste man ken föreställa sig. Denna plats är ute på sjelfva bogsprötet, emellan begge fockstagen, eller just på den beqväma hvilsoffa, hvartill det här be-, slagna förstängstagseglet formerar madrassen och båda mantågen stolermarne. Hvilande med ryggen för-ut, ock h ansigtet akter-ut, har man tätt under och framårör sig giljonen med det sköna skädespelet af skepppets buirande och skinande Iecpp genom vågorna. , Ar natten riktigt mörk och vinden frisk samt sjön pprörd, så finns kanhända intet mera bänryckande : spel än detta. För hvarje sjö lyftes man jemte iskeppet högt upp i luften öfver det kolmörka vatt-! inet, för att nästa ögonblick under ett skummande! ithordön nedsjunka till det lysande silfverbaf, som iskeppsbogen vältrar framför sig; under det ett glän-. tsande regn af guld och diamanter yrar omkring öf-, Ever de tvänne forssande snödrifvorna, genom hvilka ) idet svarta skrofvet framrusar till nästa våg. — Det; (är någonting mera än blott hänryckande, att så der! jensam, midt i kolsvarta natten, rida på sjelfva näb-j ben af draken, under det han högljudt rytande banar i sin fradgande väg öfver det bottenlösa djupet. — Dånet af bogvattnet, ombyjtet från mörker till fosforiskinande dager, skrofvets och segelmassans plötsliga försvinnande och framträdande, för-skeppets djupa, gungande, den besynnerliga ensamheten, allt vaggar den resande långt bort i fantasiens tjusande rymder, hvarifrån man emellanåt hemryckes af utkiken på. kranbalken, som hvarje halftimma utsjunger sitt trefliga allt väl! i Det fanns under denna resa en annan dragningskraft att qvardröja den större delen af första vakten på däck: och detta var månskenet. Då vinden, som lor ta händer denna årstiden, emot natten dog ut, och : stiltjen jemnströk hafsytan, så att den leende månen ; tilläts spegla sig, och utspänna sitt silfvervattrade band emellan horisonten och skeppet, då är det an-: genämt att, sittande i låringsbåten, betrakta denna lajadernas så rikt upplysta balsal. Huru glädtigt dansa icke de guldsmidda tärnorna emellan dyninarne och hvilken passande musik i den tysta natten ha de icke i kölvattnets muntra porlande, som efter vågornas jemna taktslag afbrytes af bogens sur isande kadenser. Huru fantastiskt blandas skuggor : och degrar i Fregattens månlysta tackling, och hvilket jettelikt sWuggspel framställa icke master och I tågvirke, ilande fram och tillbaka på de hvitskinande seglen. Allting är sterat ljus eller starkt mörker, : och allting skimrar och rörs i glädtigt lekande dans efter den melodiskt susande musiken, hvilken likväl understundom afbrytes af den närstående Qvartermästarens uppmuntrande )rätt sål Det var just en sådan tjusande månskensafton vi; fanlände till Madera. Vi hade redan på förmiddara fltt sigte af den lilla ön Porto Santo, hvars branta rödbruna stränder, gröna vinplanteringar och ; hvita hus — en passande förpost Ull Madera — förbiseglades på eftermiddagen under en frisk vind, nio mils fart, trettio graders hetta, en azurfärgad himmel och ett nära lika genomskinligt haf. Maderas gråblåa topp hade imedlertid uppväxt allt: större och tydligare på den klara horisonten, till: dess den vid solnedgången framstod i förklarade fär! ger, ett oceanens lysande smycke, hängande mellan . glödande himmel och violettfärgadt kaf. Mot aftonen dog vinden så småningom ut; och i då solen slut!igen öfverlemnat sitt sken åt månen, skred fregatten sakta fram under dessa tysta aftonpustar, hvilka väl förmå fylla de öfre tunnare seglen, men icke kunna hindra de lägre och gröfre att, vid hvarje dyning, falla tillbaka mot masterna med en högtl!judande suck. Labra nordostliga kar-! ringar fyllde lovenbramseg:en, under det märsseglen emellanåt slogo mot stängerna med ett doft buller, hvartill re sejsivgarnes svagare slag mot segelduken I utgjorde matt upprepade echo. En djup tystnad rådde för öfrigt ombord. Pipan hade redan kallat alle man att gå till ankars! Hvar och en stod stillatigande på sin post, och betraktade den närliggande höga ön med sina skarpa profiler och den rätt förut liggande s:aden Funchal, med sina öfver hvarandra lizgande hvita stenhus, i månskenet glänsande som ett marmormonument. Fregatten smög sig så tyst och sakta allt närmare och närmare, ! liksom rädd att med vanligt buller och fart ohelga den högtidliga tystnaden, som så ljuft hvilade öfver himmel, haf och land. — Slutligen löstes skeppets förtrollning af kaptenen sjelf, som utropade: kasta I lodet! hvilket snart besvarades med den vackra I lodsången från fockröstet, famnar sextiofem! som nu, med ständigt minskadt famnantal, utgjorde ett 5 skönt recitatif mellan tvenne fylliga matrosröster från begge sidors fockröst. Snart fick man höra pfamnar knappa tjugo, Jå kaptenen gaf en väntad nich åt förste löjtnanten. Nu blef det ljud och lif) i hela stennet. ) tick unn halsar och skottn oo