terns gentila bondflickor cch eleganta tiggare och som på sin höjd tänkt sig olyckan och nö. den såsom anledning att säga en vacker fras! Ack ri, jag har lofvat läsaren en bild ui hvardagslivet och detta lif, som beklagligen si sällan är mamsell Brehmers, har inga fraser inga idealer, gör inga verser, skrifver inger musik, ja, får till och red sällan tid att läs: en roman, än mindre alt fördjupa sig i roma. nens hesperiska lunder. För det existerar blot en enda verld, den, i hvilken vi alla dväljas den, som med senig, otvättad hand fattar os: vid inträdet här i lifvet och följer oss alltigenom till dess den en gång släpper oss ut i den end: ideverld, som för de flesta menniskor existerer denna verld, som hvarken har tid eller rymd och öfver hvilken aldraminst här är stället at fantisera. Ifrågavarande verklighetens verld för tjenar imedlertid äfven någon gång alt skrifva: om, och det derföre, Om ej för annat, att mar vanligen icke gör det, att man med pennan handen, i tofflor och nattrock, tycker sig vars en helt annan menniska, än i bonjour och stöflor, att man då tror sig böra visa det sublimaste förakt för det som man likväl skull inna sig högst obelåten med att en enda dag nödgas sakna. Hvad skulle det väl blifva a våra mest etheriska poeter, våra djupsinnigaste tänkare, ja, våra mest spekulerande filantroper i fall regnet slog in genom deras tak, blåster tjöt genom deras fönster, tån och armbiåger banade sig väg genom fracken och skon, om vic middagstidea deras bord vore tomt som dera: plånbok, deras säng endast innehöll några halm stråns-fragmenter, om en elak hustrus gäll: stämma och hvassa naglar mötte i dörren och följde utför trappan, om hungriga och trasig: barnungar slogos på golfvet och refvo flikar u: de luggslitna kläderna, om en obarmhertig hus värd hotade att kasta ut herrn för den obetalt: hyran och exekutorn infann sig att panta fö: