Aftonbladet – 3 september 1841, sida 2

tan för döden, eller rättare, hyste ingen tank: derpå, emedan döden var nästa ögonblick, och hon kände ingenting annat, är det närvarande Farhåga och ängslan voro således utan inflytelsc på hennes sinne, och af den allmänna kalamite: ten erfor hon intet annat, än att man under der tiden icke vågade köpa några ben eller lumpor ty de ansågos taga smitta åt sig. Det vankade: följaktligen mindre förtjenst på denna handel men deremot voro folkets hjertan, nu mer är vanligt, öppna för medlidandet, och detta er satte hvad som brast i den alldagliga inkomsten Så gick allt sin vanliga gång; men hennes krop och själ, som trotsat olyckan, kunde ej bär: en opåräknad lycka. Denna lyste en morgor emot henne, såsom en blänkande metall, i gro pen på en afligsen gata. Hon forskade närmar och fann, att det var en gyllene urkedja mer vidhängande pitschaft och nyckel. Hon togup sin skatt, hon kände sig serdeles törstig och be gaf sig till närmaste näringsställe, att hemt någon förfriskning. Här var naturligtvis henne första ord att omtala, hvilket fynd hon gjor och se! det befanns, att kedjan tillhörde hus egaren, som dagen förut tappat henne! Dei lyckliga erhöll nu 42 Rdr Bko i hittelön. — Hvil ken oerhörd summa! Så mycket penningar had hon ej sett sedan sitt giftermål. Från denn dag börjades nu en kedja af lustiga dagar. Ben korgen sattes åsido och öl och bränvin flöt ie: aldrig uttorkande ström, ej blott i hennes ege! strupe, utan äfven i alla grannars och bekantas ty madam Skogsholm var för ädelsinnad, at kunna njuta ensam och hade ett för vekt hjerta att kunna motstå sina medsystrars klagan öfve törst och hunger. En af dessa, ett slugt huf vud, med fin beräkningsförmåga, hvilken dertil bodde i samma rum med henne, åtnjöt det äro fulla förtroendet att sopa golfven i en kasern Detta måste ske om morgnarne; men gummar fann, att om hon släppte sin rika kamrat u