Aftonbladet – 3 september 1841, sida 2

lighet och oförbätterlighet; huru hustrun, som länge sedan glömt bort den gentila jungfru Lisette:s umgängeston och vanor tillika med hen-; nes kläder, plockade ben för att lifvära en i smuts och elände försänkt varelse; buru man i! hennes pussiga kinder, hennes rödsprängda ögon,! hennes tofviga hår, hennes snusiga näsa och vämjeliga urstyrsel ännu mindre kunde ana den täcka värdshusflickan, än man i denna kunde ana dalkullan Lisa Ers-dotter? — — — — Men nej, detaljerna blefvo så föga uppbyggliga, att ingen skulle hålla mig räkning derför, helst som de finnas i original nästan på hvarje gata. Jag tar således ett skutt öfver en följd af år, hvarunder madam Skogsholm lunkade med sin benkorg från sopbacken till försäljningsstället, derifrån till krogen och från denna till sitt hem, om hon hade något och orkade dit, eller eljest till den första gästfria rännstenen, der hon stundom tillbragte natten i ro, stundom väcktes af någon nitisk brandvakt, hvilken afförde henne till närmaste fängelse, för att derifrån nästa morgon inför den Kongl. Polisen pliktfällas för fylleri och olofligt sofvande på gatan, i brist på böter insättas på några dagars vatten och bröd och derifrån utsläppas till ett snart dacapo — — — jag förbigår allt detta, för att endast egna några ord åt slutet af denna värdiga lefnad. Koleran bade gått fram öfver Stockholm. Ehuru många aktningsvärda familjer hon försänkte i sorg och bekymmer, ehuru månget ädelt och nyttigt lif hon skördade, besannade hennes framfart likväl den gamla anmärkningen, att sällan något ondt händer, hvaraf icke åtminstone något godt blir en följd, ty en icke obetydlig del af farsotens offer gagnade verkligen sambället mer genom sin död, än genom sin lefnad. Madame tökogsholm var likväl icke bland dessas antal. Hennes starka natur stod emot den förgiftade jumosferens inverkan, och hennes, i djurisk liknöjdhet försänkta själ kände ingen fruk