got dylikt, och då hon passade upp i något en skildt rum och der var förbålt vänlig, var det likväl förunderligt huru snart hon kom tillbaka och hur lite hon blef uppehållen. Efterhand började hon finna, att det flygtiga lefnadssätte! på ett värdshus icke rätt passade en anständig flicka, och att det ständiga nattvaket vid de o upphörliga supterna icke öfverensstämde med benves klena komplexion. Hon blef således betänkt på någonting solidare, någon ordentlig bosättnir.g och att bi: ärlig mans hustvun, 13 en jungfru har ändå inte något rigtigt anseende Hvad herrarne försmå kunna väl ännu sluskarnt hålla till godo med, och den konsterfarne sko makaregesällen, herr Skogsholm, blef den lycklige, som fick hemföra bherne så som sin brud Men ack! smekmånaden förgick — ty hvart och ett äktenskap har likväl en sådan, fastän månaden icke alltid har det lagliga måttet af trettic dagar — och madam Skogsholm fann det fasligt tråkigt alt behöfva arbeta, fann den grofve ge sällen förskräckligt olika de gentile löjtnanterne och de älskvärde kongl. sekreterarne, vid hvilkas umgänge och bildade konversation hon val van. Hvilken torftighet i hennes boning! I hennes kök funnos knappt ett par pennor, hvaremot man på värdshuset räknade tjogtals sådana på elden, ech hade tjogtals rätter att välja på, Och hennes man sedan — — — fy! hur han iuktade beek och huru litet han kurde skaffa hvad som behöfdes för en sådan hustru som hon! En sådan fattig stackare, en sådan oborstad lurk kunde viga fria till en flicka som hon! Detta var refrängen på hvarje klagovisa, hvarmed mäster Skogsholms äkta hälft sökte förljufva hans husliga lif, och som visorna blefvo allt tätare och sjöngos i en ständigt högre ton, förlorade Skogsholm tålamodet, hvaraf han föl öfrigt icke hade något öfverflödigt förråd, och betalte i samma mynt. Der uppfördes då smi äktenskapliga scener, för ingen del ä la la Fontaine