Aftonbladet – 3 september 1841, sida 1

kattunsklädning, hvari de runda, fylliga formerna! presenterade sig på det aldra fördelaktigaste sätt, och den som såg henne i sina nätta skor med de tunna sålorna trippa af och an i värdshussalen — ty till en sådan hade hennes lyckliga stjerna fört henne — skulle aldrig kunnat ana, att hon burit de massiva dalkarlsskorna med de höga klackarne och de tunga spikarna. Den lilla hvita handen syntes ur stånd att ens lyfta spaden, och skulle ej heller kunnat göra det, utan att klämma buglor på de många ringarne med brokiga stenar, som höljde bennes fingrar, och det lilla nötskalet, som bak i nacken figurerade med namn, heder och värdighet af bindmössa, lemnade en full öfversigt, ej blott af det täcka ansigtet med dess skälmska kindgropar och dess lifligt spelande ögon, utan äfven af det silkeslena, rika, kastaniebruna håret, som lyckligt blifvit frälst undan en perukmakares sax, hos hvilken den fordna Lisa Ersdotter, vid början af sin Stockholms-sejour, bjudit ut det för ett par riksdaler. Hvilken skada, om det då fallit för härjaren! En ung herre, som för tillfället befenn sig på perukmakare-verkstaden, för att der låta frisera de glesrade lemningarne af silt eget hår, blef vittne till den förestående offer-scer. en, hvarmed Lisa höll på att inviga sig, väl icke till något klosterlif, men likväl åt skallighet och fulhet, förbarmade sig öfver henne, räddade henr.es hårfläta, och invigde henne sålunda åt det muntra Siockholms-lifvet. Muntert var visserligen detta lif, men likt allt det goda här på jorden, kort och förgängligt. Rosorna bleknade, den hvita hyn blef något grå, i pannan yppade sig små fåror och shawlettern2, klädningstygerna, handskarna och spektakelbiljetterna blefvo allt sällsyntare och drickspenningarna allt knappare. När hon bar fram maten, hade gästerna intet ord att säga mer, ön kanske en knarrig anmärkning öfver det sega köttet, den vattenrika fisksåsen eller nå