Aftonbladet – 1 september 1841, sida 2

Man borde ha sett henne i sin renliga, bländande hvita bindmössa, som höljde hennes, efter tidens sed tillbakastrukna, af åldern silfversprängda hår. Förekommande, språksam, med ett vänligt leende i de ärligt blickande ögonen, betjenade hon sina kunder med outtrötlig ifver, som för ingen del tröttades af hennes något för yppiga embonboint. Blef boden ett ögonblick utan besökande, så lemnade madame Dow kontoret och trädde ut på sin dörrtröskel, för att efterse hvad som passerade i grannskapet och helsa på bekanta, dem göromål förde till en annan del af staden, — och hela staden hörde till bennes bekantskaper — samt, om sig göra lät, börja ett samspråk med en eller annan. Det måtte än vara aldrig så många köpare i boden, så såg man henne likväl vid minsta oväsende på gatan skynda till dörren för att få veta orsaken till larmet, och sedan återvända till göromålen och berätta för de icke mindre nyfikna kunderne hvad hon hade sett. Klockan slog nio på morgonen; redan Jänge sedan hade den lilla Gerard varit borta på verkstaden; bans moder, sedan hon ammat och vaggat det lilla barnet till sömn, biträdde Nell med förberedelserna till tvätten, och redan hade sex köpare infunnit sig efter den första, öfver hvilkens handsöl den fromma krämerskan hade andäktigt gjort korstecknet. På en gång förnimmes från slutet af gatan ett doft sorl, som alltmera närmar sig, ljudet af en mängd fotsteg höres, blandadt med ett oredigt buller af talande stämmor. 1 ögonblicket springer Madame Dow upp från sin frukost, lemnar kontoret och ser sig om åt den sida, hvarifråp