Aftonbladet – 1 september 1841, sida 1

förtviflad ton, anej, intet fängelsel Om jag ej mer kan gagna hustru och barn, om de af mig numera få intet, utom skam, välan! så skall jag lätt göra slut på de olyckor, som så länge förföljt mig .... jag vill dö.... Med kraft slog han till sin häst, som under tiden makligt och försigtigt hade framskridit på den smala bredden af en djup tvärbrant, som sluttade till strömmen inunder. Den gamle klipparen skyggade frustande och istadigt tillbaka och ville, oaktadt sin herres rop och pviskhugg, ieke framåt. Under denna strid vek vagnen baklänges, den af regnet uppblötta vägkanten gaf efter, och vagn, häst och karl strörtade brakande i afgrunden. j Vagnen brast sönder i stycken och strömflödet bortryckte den krossade hästens kropp. Men mannen, som brutit en arm och sårat hufvudet, fattade i det rysliga ögonblicket kärlek till lifvet, som han så nyss velat bortkasta, och han ansträngde sig, för att uppnå den närmaste stranden. Efter oerhörda bemödanden lyckades det bonom, men han förmådde icke hålla sig fast vid den gyttjiga och slippriga strandbrädd, han piträffat, hans sista krafter mattades alltmera af det våldsamt tryckande vattnet, den olycklige släppte sitt tag, och strömmen rycker henom med sig. Snart upphörde hans matta bemödanden att simma, han sjunker under vågorna, synes ännu en eller två gånger, för att sedan hopplöst försvinna. 1. EN MATER DOLOROSA. Nästa morgon uppsteg so!en i sin glans på