Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 1

nes bror och har efter hans död varit hennes egen fosterdotter., På domarers vink ledde den tvekande häradstjenaren och flickan henne likväl till bänken och nedsatte henne derpå. Hon lät föra sig som ett barn och tycktes taga ganska liten del i hvad som tilldrog sig med henne och omkring henne. Lagman Alfors erinrade sig vid denna scen, hvad som så ofta och så Lliligt föresv-fvat notarien Fabians mbillning under granskningen af de gamla hexmålen i Götha hofrätt. Lika så hjelplöss, af ålderdom och svaghet, hade många af de olyckliga varit, som i den gamla goda tiden förmåddes genom tortyr eller sinnesslöhet, eller begge dessa orsaker i förening, ttt säga ja vill allt hvad fanatismen påhittat emot dem, och som derefter blefvo offrade åt lågorna. Om det hade berott på kommissarien Lurander, så skulle samma öde väntat den nu anklagade. Lurander saknade ändå icke ett slags bildning, och ännu mindre en för enfoldiga åhörare förvirrande åklagaretaktik. Han hade i sin ungdom idkat studier, och var utrustad med ett häftminne, som outplånligt förvarade allt hvad som en gång lyckats få tillträde i hans annars omdömeslösa hjerna. Andra egenheter hade bragt honom att qvarstadna på sin nuvarande plats i samhället, cch hans lynne passad e också bäst för densamma. — Han lagade sig nu i orduing att utföra sin talan. Vi lemr bär ett Lort sammandrag deraf, med uteslutande af de många och omständliga lagcitationer, hvaraf hans framställning öfverflödade. Jag vet alltiör väl — började han — patt denna qvinna tilltalas för ett brott, som icke numera borde få afdömas efter vår gamla oförfalskade lagboks sunda stadganden, sedan Hans Kongl. Maj:t vår allernådigste konung, i samråd med riksens höglofl. ständer, vid riksdagen för några år sedan, täckts genom en serskild nådig förordning förklara, att 4 2 Kap. Missgernings