likt en riksdag, då äfven en revision al vårt lagverk kan komma i fråga. Under denna nedlåtande förtrolighet, hvara! Fabian fann sig mycket smickrad, hade hofrättsrådet småningom gått förut till en löfsal, sem var försedd med trädgårdsstolar och ett stenbord Hofrättsrådet ringde med en der stående handklocka och reqvirerade skrifsaker. Löfsalen låg hörn i hörn med Amalias fönster Detta var nu öppet, men rullgardinen nedfällc likasom sist; denna gången för morgonsolen, son sken rakt derpå Fabian blef något orolig ge nom ett sådant grannskap; ty han befarade, ej s alldeles utan skäl, att bofrättsrådet ej skull blifva den ende åhöraren af bans visdom. Me han bemannade sig snart och redogjorde mec klarhet och ordning för sina upptäckter och äf. ven för sina åsigter. Hofrättsrådet syntes beli ten med hans föredrag och lät honom fortfar: dermed till middagen, hvarefter han gjorde he. nom den för hvarje annan högst sällsynta äran att bjuda honom qvar för hela dagen. Det vidlyftiga arbetet och de många ändringarne föranledde upprepandet häraf flera gånger, och der torre embetsmannen fann sig slutligen så nöjc med ynglingens omdömesförmåga och insigter att Fabian, innan arbetet var fulländadt, kunde betrakta sig som hans förklarade gunstling. Hvac som för Fabian mångfaldigt öfvergick denna lycka var den under de få mellanstunderna vunn: öfvertygelsen, att han ej heller var likgiltig fö Amalia. Amalia ville hos en man se ett oför skräckt och oegennyttigt nit för allt ädelt oct allt rättvist, och ett lefvande sinne för det skön: i natur och konst. Allt detta hade hon tillfäll