hans fickor lastade med en rätt artig mineralogisk samling. Knappast något exemplar deribland var likväl stort nog, för att kunna förvandlas till ett sigill eller en ringsten; men för så profana afsigter hade han ingen tanka nu. Om Fabian skridit långsamt, som eh malmletare, under vandringen på stranden, så gick det så mycket otåligare sedan, ech han hejdade först sin fart, när ban öppnade grinden till den långa alleen. Vid grindens första knarrning förkunnade redan Fylax den föga vanliga ankomsten af en främmande, med ständigt ökad häftighet, och när Fabian inträdde genom porten till den, med.en hög och tät syrenhäck omgärdade gården, såg han, att någon låckat hunden åt sidan och var sysselsatt att fästa hans kedja på en krok längre bort, så att ingången skulle blifva fri. Skällandet förvandlade sig i detsamma till ett vänskapsfullt gnäll, och den, som bundit hunden, reste sig upp. Det var Amalia, klädd i en sådan hvit morgondrägt, som Fabian sett henne nyttja sist i Leonoras rum, och lika frisk, som då. nAcka, sade hon och rodnade, nherr Fab. ..-. — rodnaden stegrades till sin högsta potens — herr notarien Alfors!n Hon nedslog ögonen och helsade honom med en hastig bugning, som röjde stor förlägenhet. pAck, svarade han, sFröken Amal.... Fröken von Halders! Hans rodnad och förlägenhet voro, om möjligt, ännu mera uttrycksfulla; Hon fann sig likväl först, såsom det vanligen händer. Jag hoppas att herr notarien mått väl, sedan koncerten, då vi sjöngo tillsammans ?,