rättegångsväg på den tiden, som de blifvit sedermera, så skulle han genast ha hittat ordet till gåtan och ej förlorat en minuts tid vid gissningar deröfver. Imedlertid vann han snart så mycket lugn, att han utan betänklighet kunde fullfölja sitt arbete, efter. den plan, som hofrättsrådet meddelat honom; och om han stundom stördes något genom oroliga föreställningar öfver Amalias helsa efter nattvandringen, så arbetade han så mycket ifrigare,; för att snart få denna oro skingrad vid ett besök på Bäckalycka. Efter några dagars förlopp var han ändtligen så lycklig, att tid efter annan befinna sig på väg till sitt förlofvade land, med pappersrullen under armen, såsom inträdeskort. Det förstås af sig sjelft, att han valde alldeles samma väg, som han vandrat sist, tätt utmed: stranden af Wettern, ehuru så olik nu än då, mot förra gången. Stormen hade längesedan bortsopat alla spår efter regnet och somnat sjelf. En varm morgonsol genomstrålade den rena höstluften, och Wetterns vågor, som aldrig hvila, rullade nu endast låga oeh spegelblanka öfver den långgrunda stranden. Så länge Fabian följde denna, saknade han likväl allt sinne för det sublima landskap, som i öfrigt omgaf honom. Hans blickar hvilade oupphörligt på den fina sand, hvarihon vadade. I hvarje liten fördjupning deri inbillade han sig se Amalias spår, alldeles förgätande de många vågor och stormhvirflar, som redan haft tid att utplåna dem. Fann han i en sådan liten grop något af de små fragmenter af karneoler och agater. hvarmed Wetterns skrifsand ej sällan är blandad, så tog han det upp som en vigd relik, och innan han vek af ifrån sjön uppför höjden, Voro