Aftonbladet – 28 augusti 1841, sida 3

UT Vv HUTVUSaRaES I CKLUNDHUT. UC j0iSta LunnHorna afsändas genast till Holland, der de emottagas såsom en stor raritet och betalas ofantligt. På en dag kan buysens manskap nedlägga omkring fem läster; har man fångat mer, saltas detta följande dagar, om icke tiden upptages af en ny fångst; i sådant fall nedlägges den i byttor i packskeppet och föres hem till räkning. I dessa nordliga vatten drifva buyserna sitt fiske under en månads tid, under det jägarne gå hem och åter. hemförande fångsten och transporterande proviant och andra förnödenheter tillbaka. Men allt som årstiden framskrider draga de sig mera söder ut, till dess de komma ned i midten af Nordsjön, utanför Engelska kusten. I November är egentliga fisketiden förbi, men många ligga dock hela vintren öfver, intill Februari månad. Så fort sillen kommer till Holland, uttages den ur tunnorna och omlägges. Detta sker under vederbörandes tillsyn på en öppen plats i skuggan och fria luften. Man ser då noga till att både saltet är som det bör vara och att tunnorna äro försvarliga. Men i synnerhet går man noga tillväga med sorteringen, hvarföre den Holländska sillen såväl till följe af sin storlek och beskaffenhet som i anseende till tiden på hvilken den är fångad, har många olika indelningar och benämningar. Den sill, som ännu icke har fullt af mjölke och rom, och således är den delikataste, kallas jungfrusillp. Allt efter som rommen är fullkomligt vext, eller kastad, kallas den fullsill eller ptomsill. Vrak kallas den då den är skadad, till ex. har mistat hufvudet eller så, utan att den likväl är obruklig i handeln; dubbelt vrak om den är så skadad att den icke kan hålla sig. Eftersaltning kallas all sill som icke är saltad samma dag den fångats, och eneller tvånattssill, efter som den legat öfver en eller två nätter osaltad. Då de af vederbörande tillsatte uppsyningsmän förvissat sig em, att den osaltade sillen svarar mot den benämning den erhållit, tillslutes tunnan och nu inbrännes ett märke som betecknar innehållets beskaffenhet. Genom dessa och dylika åtgärder har det lyckats Holländarne att bibehålla den Holländska sillen i anseende och pris, änskönt deras fiskeriers omfång nu, då andra nationer tagit del deri icke är så utsträckt som fordom. I synnerhet blir den först fångade sillen ansedd som en kostbar rätt och framsättes såsom en sällsynthet på den rikes bord och sändes såsom föräring till hofven. Den säljes derföre till ett högt pris på de Europeiska marknaderna; en tunna deraf kostar ganska allmänt 50 å 75 Riksbanksdaler, men stundom har den stigit till 450 och 200 Rbdr, och i Köpenhamn har det händt att en sill kostat 3 till 4 mark. Engelsmännen hafva städse med afund sett att Holländarne idkade fiske utanför deras kuster; men ännu har det likväl icke kunnat lyckas för dem att mäta sig med dessa i djupsjöfiske, förnämligast på grund af felaktiga åtgärder af regeringen, som först för ett halft tjog år sedan kom på en riktig väg. Deremot drifva de fisket med temlig kraft närmare kuster, hvarest sillen stryker i stora stim längs landet och ofta går upp till strandbädden. Tiden på hvilken det Engelska fisket eger rum är icke alltid densamma. Sillen fångas nemligen endast då den är full och skall lägga sin rom, och detta sker hos olika raser, som hvardera söka sina ställen på kusten, på olika tider. Då fisketiden således på ett ställe inträffar i början af Maj, kommer han på andra i medlet af September. Fisket sker antingen i båtar eller fartyg. Båtfisket har den olägenheten att det ofta slår felt, då båtarne icke kunna gå så långt ut till sjös som sillen uppehåller sig, då den icke söker kusterna. Deremot hafva båtarne det för sig, att de lättare kunna föra fångsten i land, hvilket mycket lättar beredningen i flere hänseenden. Då sillen blifvit förd i land, lägges den i korgar och säljes till fiskhandlare, som dels föra den färsk till närmaste städer, dels nedsalta och röka den. Mycket välmående folk lägga sina penningar i denna handel och långs hela kusten äro packhus och bodar uppförda, der man har nederlag af salt och der fiskredskapen förvaras; der sker äfven insaltningen, utaf personer som dertill äro vanda. Utan dylika anstalter skulle fiskarena utarmas och fiskeriet aftaga. Uti Yarmouth, som är den vigtigaste fiskeplatsen på Englands kust, blir nästan all sillen rökt. Detta sker uti stora dertill byggda hus. Sillen, som i förväg är saltsprängd, uppstickes på trädstickor och dessa upphängas på långa stänger, till dess huset deraf blir fullt, hvarpå man upptänder eld derunder af nyhuggen ved, isynnerhet ek och bok, och nu består konsten deri, att tillse att röken hvarken blir för stark eller för svag. Fruktträ eller gammal ved kan icke begagnas dertill; emedan röken deraf gifver en bitter smak. Här blir sillen hängande i tre veckor eller längre. Derpå nedtages sillen, sorteras i tre, fyra klasser och inpackas så att alla hufvudena ligga mot karets sidor och stjertarne inåt midten. Skeppsfisket lemnar förnämligast sill till insaltning. Dertill. begagnas däckade fartyg på 20—40 läster med 40 till 14 mans besättning. De gå stundom tio mil till sjös och fiska på 40 till 15 famnars vatten. De Skottska fiskfartygen segla från bugt till bugt utåt den klippfyllda kusten och förfölja fiskstimmen. Då de märka att sillen är i närheten kasta de ankar, utsätta båtarna, och endast ett par man qvarstanna på fartygen. Hvarje båt bar två omgångar nät al 230—940 fots längd och tolf fots djup, dem de hopfästa då vattnet är djupt. Båtarne fastgöras vid nätet och drifva meddet; hvarje halftimma pröfva fiskarena om det är sill i nätet, i det de här och der lyfta det ur vattnet. Deraf erfara de tillika om sillen går lågt eller högt och sänka eller höja derefter nätet. Stundom segla de två, tre mil på natten och utsätta sina nät på ända till tolf olika ställen. Går sillen i mängd, låta de näten stå för några små ankare och gå om bord på fartyget samt lägga sig till hvila. Om morgonen. uppdrages näten och sillen insaltas. År 4834 blefvo 52,000 tunnor sill nedsaltade på sjön. De Engelska fiskerierna vinlägga sig om att lefverera sillen till dagliga behofvet, under det Holländarne deraf söka göra en lyxartikel. I sjelfva England förbrukas omkring hälften af den sill som fångas på kusten; af det öfriga går det mesta till