hand; vi måste betaga honom den, utan afseende på de medel, genom hvilka han den erbållit. Antag. ÅAfven om den blott var belöning för hans dygd? Themist. Då isynnerhet. Insigternas despotism undangömmer bojorna, så att de icke synas; rikedrmens despotism förgyller dem, så att de behaga; uppenbart och utan skonsamhet anlägger den dygdens despotism, och dess ok är det odrägligaste: derföre måste Aristides bli landsförvist. — Nicias, du skall försvara honom. aDen rättsinnige uppträdde i försammlingen; folkets förenade röst ljudade emot honom: allt ropade Ostracismus! På midten af torget var en af bräder omsluten plats, med tio ingångar. Tecknet blef gifvet; hvar och en stam hade sin serskilta ingång och kastade sin lott i det bestämda kärlet. Archon och Prytanerne räknade dem, med otålighet väntade folket höra den landsförvistes namn utropas. Åttatusen skärfvor lågo der: äfven Themistocles och Xantlippus namn stod på några af dem. Nu förkunnade Archon, att Aristides, Lysimachs son, genom femtusen sjuhundrade röster, var på tio år förvist till ZEgina. — Archons utrop skakade hela församlingen; ingen rättskaffens man hörde den utan att sucka: Nu äro vi förlorade! Ingen borgare förnam deri efterljud af sin vilja, som icke i sitt bjertas röst: achvad har du gjort? kände förebråelsen af en nedrig gerning. Endast Aristides stod der, som den idäiska cedern i den tjutande stormen, fast och sublim i sitt raka, rättsälskande sinne, trotsande ödet för sina fiender, för fäderneslandet, — för sig sjelf vördnadsvärd. Stirrande sågo Athenienserna på honom; de hade väntat få se honom förlägen och modlös under spilrorna af hans störtade storhet; men blott hans lycka, icke hans storhet, hade gjort dem vacklande: lugn, som den trötte vandraren skådar den sjunkande solen, blickade han på dess nedgång och andades stillhet i den glada känslan af sitt segrande värde. — Nicias stod upp och talade till den rättsinniges försvar. Themistocles anda röjde sig i hans ord och vändningar, de verkade den förbittring, som Arfstides fiender hade önskat. — aHan är landsförvist och förblifve det — ropade största delen af församlingen — abort med honem! Redan i dag skall han ur staden! — Förer ut honom till Pireus, skepp ifrån Megara vänta i hamnen, på dem skall han gå ombord! — Friket! frihet! bort med Aristides, frihetens förtryckare!n Af sina vänner, Lakrides och Kelon, beledsagad, lemnade han församlingen och gick utur staden. Vid Eleusinium väntade honom ännu ett uppträde, som uppfyllde hans själ med innersta vemod. — Vill du ej taga min sista kyss med dig, ropade en bedagad matrona från tempelgången; djupt trängde rösten in i hans hjerta, han trädde dit, och såg sin moder, med hufvudet stödt på Polykritas axel, vid dess sida Melisandra och hans barn — avi se hvarandra i dag för sista gången — sade hon — woch du ville lemna oss, utan att taga afsked! Aristides. Eder ömhet ville jag skona. Pieria. Förgäfves höll du ditt öde för mig förborgadt; länge har jag sett det förut; och jag fröjdar mig, att Atticas borgare funnit dig det värdig — (betraktar honom en stund i tysthet). — Ja, du är min son; åtta och sjuttio år hafva fördunklat mina ögon, men med den värdighet och glada lugn du bör din förvisning, ser jag, att det är du, som sugit själskraft och fosterlandskärlek ur detta bröst. — Lef väl — och var alltid Pierias son. Stum omfamnade han sin högsinta moder, kysste skiljmässans tårar från sin :tröstlösa makas ögon, räckte än en gång den bestörta systren sin hand, tryckte de gråtande barnen till sitt skakade fadershjerta, och hastade med sina vänner från den sörjande ömhetens skådeplats. I hamnen vände han sig än en gång mot staden, skådade rörd upp till de odödligas boningar, upplyfte sina händer och sade: aSkydder Athen, j himamelska makter; så att Atticas borgare aldrig må finna skäl, att erinra sig mig. Med varmaste känsla anbefallde han nu fädersneslandet åt sina vänner, slet sig utur deras armar, steg ombord och afseglade lyckligt till ZEgina.