Aftonbladet – 28 augusti 1841, sida 2

MV lanarv Ialla IIVvisvene 2 IdUlUutClIlld, TIL! allillldlaqd derom, om han blott råkar se denna. En sådan förutsättning är likväl något förhastad, och vi bedja hvarje läsare, som icke blott för ögonblickets flygtiga tidsfördrif genomgår en bok, utan äfven kan och vill reflektera deröfver, att icke så liknöjdt bortlägga närvarande arbete. Det behandlar visserligen en allmänt känd epok och tvänne fill namnet allmänt kända historiska karakterer; men det skulle kunna frågas: ehuru bekanta sjelfva facta äro, huru verkligt kända äro de derföre, d. v. s. huru mycket har man trängt till djupet af denna tid och utforskat dess lynne? Försänkt i en tvåtusenårig slummer under despotismens eller åtminstone under olikartade tyranniers eller mörkrets nedtyngande inflytelse, har verlden haft föga anledning att reflektera öfver de fordna fristaternas historia, och den har således blifvit ett ämne för de vanliga skolstudierna, då man läst henne för att inhemta de lärda språken, och blott en och annan tänkare har deröfver anställt en forskning, hvars resultater imedlertid innehållit aldraminst lika mycket nedslående som tröstande. Nu börjar likväl vår verldsdel vakna ur denna sömn; friheten är icke mer en tradition från fordom, till hvilken man lyssnar som till en underbar saga; hon börjar allt mer ikläda sig verklighetens former och stunden är måhända icke så långt borta, då hon skall uppstå igen på jorden och kring sig församla de folk, som förstå hennes väsende och äro beredda att emottaga henne. Ordet Fristat skall kanske innan icke långt från en häfdernas tillhörighet bli äfven kalenderns. Det är således nu, mer än någonsin, intressant och af nöden, att söka göra sig bekant med de gamla republikernas anda och något närmare intränga i deras väsende. En skrift, af sådan syftning som den närvarande, blir då af dubbel vigt, ty den kan sägas afhandla en bland dagens frågor. Montesquieu säger, att dygden är det nödvändiga, lifvande och sammanhållande elementet i en republik. Satsen är obestridlig, men möter ett betänkligt inkast, som det är nödvändigt att upptaga och söka vederlägga, i de gamla staternas historia, der man så ofta ser dygden mött af förföljelse, lönad med otack, misskänd och hatad. Man frågar då icke utan skäl: buru bestodo då dessa republiker, när de oupphörligt bemödade sig att sjelfva beröfva sig vilkoret för sitt bestånd? När de såsom öfverflödiga och skadliga utvexter sökte göra sig af med sina ädlaste medborgare, hvad uppmuntran ägde då någon att vinnlägga sig om dygdens utöfning — när hon för honom vanligen icke bar någon annan frukt än hån och motgångar? Kan en furste verkligen vara ombytligare i sina tycken, lättsinnigare bortslösa sin ynnest, tanklösare uttala sin vrede och sina straffdomar, än dessa s. k. fria folk? Enahanda anklagelse har gjorts emot vår tid, eller rättare: emot tryckpressen och således mot de stater, hvilkas samhällsinrättning etablerat pressens frihet. Man har talt om opinionens absolutism, om tidningarnas förtryck, om deras ensidighet, okunnighet eller väld och mannamån. Utan att helt och hållet instämma i dessa beskyllningar, är det för den opartiske sanningsvännen icke heller möjligt att helt och hållet lörneka dem. Det får ej bestridas att folken, liksom furstarne, äro underkastede menskliga passioner, nycker, kortsynthet, vacklande omdöme och andra menskliga brister, samt att opinionen, utgående från dessa bräckliga väsen eller beherrskande dem, således äfven kan vara vilseförd, orättvis och ombytlig. Och icke destomindre, hvilken menniska af någon högre egenskap, af någor mäktigare själskraft, af något renare, upphöjdare sinne, föredrar likväl icke den borgerliga friheten framför despotismen och sjelfva det så kallade opinionstyranniet framför furstetyranniet? Hvilken republikan ville väl bortbyta sin fria statsinrättning med dess möjliga olägenheter mot en absolutisk styrelse? Det måste då ligga ett visst förtrollande, oemotståndligt behag i frihetems känsla, ett behag, som sjelfva denna frihets förvillelser ej kunna utplåna och folkopinionens bifall måste äga ett pris utöfver hvarje annat, äfven der det orättvist förnekas eller ensidigt bortslösas. Detta factum är allmänt kändt; anledningen är det mindre. Men ligger den verkligen långt borta? Låter icke en närmare blick på sjelfva factum ana dess orsaker? Försökom då att gifva dem vid handen. Anledningen består hufvudsakligen deri, att det stora, det sköna, det utmärkta i alla riktningar kan i en fri stat lyfta sig genom sin egen förmåga, och dess storhet sammangjutes med folkets storhet, då deremot i en enväldig stat alltid behöfves yttre bjelpemedel för dugligheten, om den händelsevis skall komma fram Detta förklarar sig lätt, om man betraktar skilnaden emellan makten i en furstes och dess hofs eller i folkets hand. Hvad är en furste?; En öfver alla andra till det yttre upphöjd, kanske någor gång en stor personlighet, men äfven icke sällan ett högst obetydligt ting, som utom sin tillfälliga rang icke skulle fått bekläda den obetydligaste post i sitt rike. Gynnad, ombägnad, belönad af honom, måste man betala denna gärd af rättvisan eller nycken med en bängifvenhet utan gräns, med en gudomlig tillbedjan, med en ovilkorlig uppoffring, med ett slags förnekelse af sjelfständighet och menniskovärde: Misskänd af honom, tillbakasatt, krossad, trampad i stoftet, måcta man fördraga dat som en gudomlig china