Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 1

son den kloka, utrustad med en anständig förning af lin och ull, hvilka saker den be ständigt spinnande Sibyllan helst tog i arfvode Hon återkom snart med receptet. Amalias beslut var genast fattadt; men hon anförtrodde det åt ingen. Sedan hon i sin almanacka funnil att det var mörka nymånen, följande natt, tyckte hon denna lyckliga omständighet, jemte der mulna himmelen och regnet, likasom uppmans henne att passa på tillfället till systerns räddning. Hon tog fram en bondflickdrägt, som hor redan hade i ordning för en tilljulen tillämnad kostymbal, och fann i sin tidiga sysselsättning med dess förfärdigande en ytterligare vink Om, alt den vore beställd först och främst för stundens behof. Hennes aningar om framgång öfvergingo till fullkomlig öfvertygelse, när hon nu äfven kom ihåg, att då Hofrättsrådet efter hennes hemkomst ifrån Stockholm åt henne öfverlemnade husets inre styrelse och anförtrodde benne de dertill nödiga nycklarne, hade han anmärkt såsom någonting kuriöst, att den prydliga nyckeln till spanmålsboden egentligen vore bestämd till hofrättens arkif, emedan Bäckalyckas fordra ägare, archivarien Bergström, låtit göra den för sin enskilda räkning, men vid sitt afskedstagande begagnat den för sin bod, hvars lås händelsevis passade dertill. Allt sammanstämde således att gynna Amaliss förehafvande och uppmuntra heune dertill. Försedd med denna nyckel, med en opåtänd lykta, med elddon och en sax, anträdde hon ock den följande natten, klockan omkring 44, sin vallfart, sedan det blifvit tyst i hela huset; för öfrigt noga iakttagande samtliga de för ceremonien föreskrifna vilkor. Trollkammaren hade hon flera gånger besökt, i sällskap med till orten ankomna slögtingar, som önskat se dess märkvärdigheter; hon kände följaktligen läget förut, och hon hade äfven märkt att portarne till hofrättens vestibul icke brukade stängas om nätterna. Hon upp: