Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 1

för frun och nya papegojor, guldfiskar och påfoglar åt hans lilla Amalia. Slutligen kom blott hans sednast förvärfvade qvarlåtenskap af the, sidentyger, postlin och piastrar, tillika med sorgposten om hans död. Under hans långresor satt fru von Halders såsom gräsenka på Trånghalla, och Amalia var då hennes enda tröst, när nordanstormens tjut erinrade henne om tornaderna på kinesiska sjön, eller Wetterns störtsjöar öfver sandbandet nedanför de klippväggar, som uppburo hennes trädgårdsmurar, kommo den ensamma att tänka på skydragen och andra hafvets förskräckelser kring den i fjerran irrande maken. — Sedan hofrättsrådet Silfverpalm gift sig med den rika enkan, bodde väl han på Trånghalla, men var ändå sällan synlig der mer än om Söndagarne och under ferierna, då tjensten icke fordrade hans närvaro i Jönköping; det var först efter hans frus död och under flickornas pensionstid, som han sökte sig en boning närmare intill embetsrtummen. Under begge flickornas barndom förblef uppfostrings-departementet på detta sätt helt cch hållet anförtrodt åt frun. Hon kunde ock bestrida det ganska väl, ty hon hade sjelf före sitt första giftermål varit guvernant i flera år; men hvad det mystiska beträffar, så delade hon fruntimrens vanliga föreställningar och hade således ej beller skingrat de intryck, om hennes döttrar fingo af sin omgifning, hvilken ej sällan bestod af lekkamrater ur det egentliga folkets krets. I denna punkt var hennes nåd på Trånghalla icke fördomsfull. Hon hade läst Rousseaus Emil, den tidens grundlag i uppfostringskonsten, och tillät utan svårighet sina döttrar, att stundom leka nere på sjöstranden i sällskap med grannskapets faltiga fiskareflickor, hvilkas sedliga uppförande var henne bekant. Här tillbragte hennes döttrar sina käraste stunder, än under berätte!ser om necken, hafsfruar och sjörån, än omtumlande i den mjuka sanden, än kapplöpande långsåt stranden med den stön