Aftonbladet – 26 augusti 1841, sida 4

BB VA 8 jag icke eger vetenskaplig underbyggnad i bergshandteringen, utan är rätt och slätt en bonde; men jag tror dock, att vanan, att se och behandla malm-. och berg-arter, kan gifva den olärde en viss för-. måga att urskilja förhållanden, hvilka vetenskaps-! mannen icke direkte hemtar ur boken. Huruvida denna förmodan bekräftas eller motsäges af mina! och mina kamraters tillgöranden, lemnas åt sakkunnige att bedöma. I Till kapitlet om okunnighet lärer få hänföras på-. ståendet om våra kompassers oanvändbarhet. Jag: vet dock ej, huruvida detta påstående kan anses: bekräftadt af de upptäckter, som med tillbjelp af dessa kompasser blifvit gjorda, Om inga andra kompasser duga, än den sorten, som Hr S. godkänner och begagnar, huru kunde det då inträffa, alt de anledningar, dem vi med våra dåliga instrumenter upptäckt, t. ex. i närheten af Dannemora, på trakter, dem Hr S., i sällskap med den skicklige grufletaren Swart, med sina säkra kompasser fruktlöst öfvervandrat, befunnits af just icke så ringa värde? Icke kan det vara möjligt, att resultaterna af dessa olika grufletningsförsök hos Hr S. nedlagt frö till någon förargelse, som nu uppspirat i form af en välment och menniskoälskande vwvarning? Jag känner ej det egentliga ändamålet med Hr S.s och grufletaren Swarts upptäckts-vandringar omkring Dannemora; men i fall Hr S. varit af gruf-bolsget satt till att freda fältet för obehörigt intrång, undrar jag i sanning ej, om han af sina principaler fått uppbära vedermälen af missbelåtenhet, då, efter min, och torde hända äfven bolagets egen öfvertygelse, de olärda böndernas efterskörd på det af Hr S. afmejade fältet icke är så förkastlig ). Häraf torde imedlertid vara klart, att om de skilda resultaterna af vetenskapsmannens och naturmenniskornas,. såsom Hr S. behagar benämna oss, grufletnings-försök, få förklaras af en viss, utaf vanan skärpt blick i naturens hemligheter, som stundom är bokmenniskan förnekad, har vår så mycket framhållna okunnigbet ej något serdeles att förebrå sig. Ligger åter orsaken ensamt hos våra qvicka kompasser, så har Hr S. verkligen skäl att beklaga sig öfver, att hans egna kompasser äro ; i alla afseenden motsatsen af qvicka,. Af Hr S:s yttrade mening, att tröga kompasser böra vid grufletningar begagnas, förklaras bäst den ringa framgången af hans egen ofvannämnda vandring. Vi hafva funnit att man vid grufletningar ovilkorligen bör begagna qvicka kompasser, ju qvickare ju bättre, emedan de andra gemenligen icke slå an, derest man ej händelsevis befinner sig på sjelfva ryggen af malmstrecket. Först sedan den qvicka kompassen gifvit anvisning på mealmfyndighet, är en trög kompass nyttig för anställande af närmare undersöknirg om uppfäcktens egentliga värde. Till detta :sednare ändamål kunna de så kallade Littmanska kompasserna med dubbla, på kant stående nålar, vara användbara; men till egentlig grufletning vill jag ej begagna dem, emedan jag hvarken har tid eller råd, att fruktlöst drifva omkring i skogarna. Den okunnighet Hr:S. tillviter oss, och som jag redan fär min del vidgått, torde likväl icke vara alldeles så stor, som Hr 8. föreställer sig eller vill låta påskina. På de mörka bergarter, om hvilka Hr: S. talar, misstaga vi oss lika litet, som någon van grufarbetare eller byttkarl, ehuru vi, lika litet som dessa, kunna med teckniska benämningar utstyra vår kännedom i dessa ämnen. Påståendet qvarstår således för Hr S:s räkning, obevist och — obevisligt. Att jag för min del, i de flesta fall, icke kan af blotta utseendet afgöra om malmernas mer eller mindre godartighet vill jag ej förneka; men jag tror, att ingenting kan derom med full säkerhet bestämmas utan föregående försök, hvarifrån jag aldrig sökt förhindra eller afråda köpare till de gruf-anledningar jag försålt. Det sjelfförtroende Hr S. tillägger oss åan ock, på sätt och vis, vara grundadt i så måtto, att vi haft tillfälle att besanna riktigheten af det gamla ordspråket: aSjelf är en god dräng Jag misskänner ingalunda vettenskapens höga värde, utan beklagar tvertom djupt. att dess rika skatter ailtid måste för den oinvigde blifva till största delen fördolde; men jag nödgas på samma gång yppa, att de beröringar jag haft med män af facket icke bidragit att ingifva särdeles förtroende till deras råd och upplysningar, emedan jag tyckt mig finna, att man städse: betraktat Helsingbönderre, såsom ett slags gräshoppor, hvilka borde aflägsnas, lika godt genom hvilka medel. Detta om okunntyheten; och jag hade, för Hr Professor Sefströms eget välförtjenta medborgerliga anseendes skull, önskat att icke erfara tillvitelser om oredlighet, hvilken ban torde få svårt att bevisa, och hvilken, obevist, allltid kommer att återstudsa mot sitt upphof. Insinuationen, att vi skela söka tillfälle att kröka kompassnålens ändar uppåt, för alt derigenom göra kompassen aq-ickare, var ingalunda aqvickt uttänkt. Jag har i anledning af denna beskyllning gjort ett dylikt försök, och dervid funnit, att en på sådant sätt apterad nål är, för hvyvilket ändamål som helst, alldeles oduglig, emedan den alltid står till bottnen med än den ena, och än den andra polen, hvilket läge, vid minsta skakning på dosan, utan regel, ombytes. Ett sådant instrument duger således icke en gång att purra bönder med. Hr S. säger sig icke vilja minska aHelsingarnas, grufletnings-ifver. Tror då Hr S. att dessa beskyllningar, icke blott om grof okannighet utan äfven om knep och skälmstycken, äro särdeles uppmuntrande? Om någon gåvg hans egna arbeten blifvit nedsatta, hans afsigter misskända och belackade, så må ock! hans eget samvete blifva vår doniare. Det synes gå Hr S. så mycket till sinnes, att vi skördat fördel och icke förlust på våra forskningar. ! Att våra arbeten uppväcka dylika känslor hör till vär dagliga erfarenhet, och får väl derföre tolereras. Jag vill dock vara biligare. — Jag önskar af hjertat, att Hr S. egna arbeten i den för fäderneslandet så vigtiga jernhanteringen må, äfven i timlig måtto, blifva på det rikaste belönad; men åt hans försök att nedsätta och göra misstänkta sina ringare medarbetares (om det tillåtes mig att begagna detta uttryck) använda mödor och forkningar, tror jag icke någon rättänkande önskar framgäng. I Hr S. vill gerna visa oss bort från grannskapet af redan kända malmfält till ödemarkerna. Månne ic-! ke i denna vink ligger en bekännelse, att Hr S. går! icke så mycket vettenskapens som icke mera några mäktiga grufnatronare äranda I Not är sgannt alt iag IK4