Aftonbladet – 26 augusti 1841, sida 1

dan med lyktan i handen genom den smala hyllgången och ut i en ännu yttre sal, hvars dörr ledde omede!bart till förstugan. Denna dörr bade Fabian läst innanföre, när han ankom, och lagt nyckeln i sin kappa, som hängde qvar öfver stolen itrollkammaren. Den vackra sömngångerskan sökte fåfängt att vrida upp låset; hon såg på Fabian förlägen och en djup suck undföll henne, som Fabian tydligt igenkärde för samma eko, hvilket aldraförst underrättat honom, att han icke befann sig alldeles ensam i det stora huset. Han ilade ru tillbaka efter sin kappa, ech kom snart åter med den på armen; men dörrn åt förstugan befanns redan öppnad — han förstod ej Luru, ty ingen nyckel satt deri — och lyktbärerskan var nära porten åt baksidans förstugutrappa, färd:g att öppna den. Med en spark al foten slog ban arkifdörren i lås efter sig, skyndacde till lyktbärerskan och svepte sin kappa öfver hennes hufvud och axlar i det ögonblek, hon höll på att skjuta upp den tunga porten; tv han börde att regnet nu föll iströmrmar, och Wetterns oroliga brusningar, som dånade på afstånd som ett Niagarafall, antydde, att nordan var i sin häftigaste verksamhet. Men hans föregångerska lät kappan sakta halka af på den höga trappans plan, och ilade sedan bastigt utföre. O, min Gud ropade Fabian, grep efter regnplagget cch skyn:de efter — denna nattvandeing för en så späd varelse, i ett sådant väder och en sidan kostym, skall kosta henre lifsett — Men hen var redan på gatan, och fastän hon med något vacklande och osäker gång arbetade sig öfver den vanliga sfonsättningen, såg han henne snart på de släta borgmästarestenarne skrida nästan så raskt och obesväradt fram, som en vanlig landtflicka. Han ilade efter, för att se hvad hon vidare kunde företaga, och kunns vara henne till räddning, i fall hon utsatte sig för några oförutsedda faror, men höll sig så lång bakom henne, att hon, om bon vaknade, icke