Aftonbladet – 26 augusti 1841, sida 1

skulle kunna märka någon vara i hennes gravnskap, aldraminst honom. Så följde han henne gatan framåt, förbi tyghuset, utan att någon af dem stördes, hvarken genom nattväktare eller artillerposter, hvilka antingen måtte halva tagit sig en så kallad tupplur under regnvädret, eller icke fästade någon uppmärksamhet på en vandrare med lykta, detta säkerhetskort emot nativäktares och patrullers närgångenhet i våra flesta garnisonsstäder. Utkommen ur staden, tog hon rigtningen rakt nedåt Wetterns ursinniga svall, och Faban förskräcktes; men hans ängslan försvann snart, ty han fann, att hon på detta sätt undvek landsvägen och fick en för sin vardring ovanligt angenämare och beqvämare bana, i den fria och rena skrifsand, bvarmed Wetterns strand, likasom till den juridiska stadens tjenst, här är betäckt. Hon begagnade ock förändringen till sin fördel; ty innan Fabian hunnit efter henne red på stranden, såg ban Ivcktlågan balka fram längsåt den glindrande randen af vågorna, med cn syltidisk skyndsamhet, som han omöjligen skulle försökt att uppnå sjelf i den mjuka sandbädden. Han följde likväl det allt mer och mer aflägsna ljusskenet, och när det slutligen åter lemnade stranden, såg han det taga sin väg uppåt höjden och kunde följa det med sina blickar genom alleen till Amalias hem på Bickalycka. Fabian borde nu kunna vara lugp, emedan några faror utom hus icke mera kunde hota den flicka han så innerligl älskade; men utan att ban gjorde sig sjelf reda för ändamålet att midt i natten aflägga besök på en landtgård, dit han icke skulle hafva vågat inträda midt på dagen, utan i tjenstärenden, skred han så oförmärkt vidare, och befann sig utan alt han tänkt derpå i trädgården utanför flickornas fönster, i trots af hundskallet på gården, som likväl snart tystnade, vid bans i denna stormnatt endast för en hunds öron märkbara tillrop: aStilla Fylax! Fylax kände igen rösten, som ofta på hofrät