Aftonbladet – 25 augusti 1841, sida 2

af den sista bokmuren, hade det obekanta väsende, som han förföljde, sväfvat omkring den andra ändan af samma mur och sålunda undsluppit honom. — Med fast beslut att icke gifva efter förr än han vunnit sin afsigt; företog han sig nu att hastigt vandra ena tvärgången längsåt mellan gångarnes ändar och att under vandringen endast lysa inåt mellan gångarne med lampan. Detta lyckades bättre, men! icke förs än han hunnit tillbaka till sista hyllan närmast trollkammaren. Der tyckte ban sig vid motsatta ändan af hyllan se en menniskoskapnad i mörk drägt skymta förbi och söka dölja sig bakom hyllan. Halt! dundrade han med befallande röst. Hvem du än mi vara, så stadna! Är du icke någon af de gamla hexorna och kan rida på qvast genom luften, så ligga fönstren för högt för att kunna hoppa ut; och genom dörren skall du icke komma; det lofvar jag, om jag än skall dröja här tills det dagas.n Den tilltalade tycktes öfverlägga några ögonblick med sig sjelf bakom hyllan, men trädde ändtligen midt framför mellangången och stadnade der, rak och orörlig. Fabian nalkades nu från sin ända af gången, med lampan högt upplyftad framför sig. När han kommit hatfvägs, såg han med förvåning en smärt och något högvext skepnad, i det närbelägna Skärstads svarta sockendrägt för flickor. Men drägten var sa tält åthäktad kring halsen, dess bärarinna höll begge händerna så fullständigt instuckna i fickorna på det röda förklädet, och ett hufvudkläde al samma färg skymde ansigtet så fullkomigt, red undantag af en smal strimma, att in